Jag tänker mig att han är kluven, som man i regel är inför stora miljöombyten. Lättad att snart få komma hem och sova i sin egna, tillräckligt långa säng. Att kunna slänga i sig ett kilo mammascans blandat med två oerhört chilifria nudelpaket, utan att plånboken eller råvarubristen sätter stopp. Jag tror Anton är sugen på en Norrlands Guld, en fredagskväll efter en veckas kundtjänstkrig mot fanatiska boktanter. Jag vet att han är fruktansvärt glad för att få spela fotboll igen.
Och Arsenal! Han är snart tillbaka i soffan framför 70-tums-tvn, med ena handen på pistagenötterna, den andra i OLW-påsen. Marabou schweizernöt mellan tänderna. Inte en till match kommer att missas pga att den visas mitt i natten, på en pub som inte finns, på en kanal som inte finns, med ett ljud och en bild som inte finns, med en öl vars pris inte BORDE finnas utanför Skandinavien.
Jag tror han är glad att träffa sin familj och sina vänner igen. Att bli frånåkt i skidspåret av pappa, att äta trerätters med mamma, att spela fifa med Dennis, dricka Cola med Max, att kolla Modo med Andersson.
Jag tror att han är lite bitter. Bitter för att vi får åka vidare och ha kul, inte han.
Det måste vara så att han fruktar den första morgonen innan jobbet. Såhär kommer den se ut tror jag:
Han kommer, i ögonblicket när alarmet går igång, tvångsmässigt ställa sig frågan när han får sova nästa gång igen, och inse att det inte är om tjugo minuter då han dragit klart morgonbajen, inte ens om en timme då frukosten är uppkäkad, utan faktiskt inte förrän till kvällen. Efter en cykeltur i slask på tre km, och efter ett jävla kärnvapenkrig emot de fanatiska boktanterna, som inte kommer mjukna bara för att de hör att det är hans första dag på jobbet på länge, nej nej, de kommer göra allt för att krossa honom, varenda en tills dagen är slut. Då, efter det, får han sätta sig på cykeln och slaska hemåt, till sängen, där han kommer att somna aaalldeles för sent. Hur tror ni min teori om dagen därpå lyder?
Oj, men vad fan vet Kalle om hur Anton känner. Vem är Kalle att komma här och skriva en massa förmodad ångest i pannan på Anton? Kalle kan lika gärna fortsätta skriva platta prettoförsök till blogginlägg om hur man "upplever något nytt varje dag", eller att "man får perspektiv på saker och ting". Det bästa vore ju en sammanfattning av sammanfattningen av Australienresan, varför inte i sju delar?
Men grejen är den att det här i princip hade varit mina känslor om jag åkt hem idag.
Så jag vet rätt bra, för vi har alltid varit lika, och vi är rätt lika. Den där bjässen och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar