Idag har vi varit på australiensisk mark i två veckor och en dag. Två lågintensiva veckor kan en väl slå fast, men inte desto mindre intressanta.
Jag gillar Cairns. Klimatet är häftigt, bara en sån sak som varmt regn. Djurlivet med allt från TuttiFrutti-fåglar till krokodiler är spännande. Svettiga bakfulla ungdomar från norra delen av Europa, också kul att betrakta.
Sidospår: Det befinner sig dryga tre miljoner tyska turister i Australien för tillfället, något vi absolut märkt av. De flesta heter Johannes och bor i samma sovsal som oss, oklart hur många som är konstant bakfulla (alternativt höga på coolare grejer än TuttiFrutti-fåglar och solkräm), antagligen en majoritet.
Från Cairns är det nära till regnskogen och vi valde att boka en guidead busstur upp till det som kallas for Cape Tribulation, ett stalle manga pratat om sen vi kom hit. Tre olika typer av boenden kunde man att valja pa i omradet, vi valde det billigaste.
Turen började i moll. Trötta tog vi oss upp efter en fin hemmaseger mot Southhampton (Matchstart klockan 01:00 lokal tid, uppstigning 06:15). Vi nojde oss med ett budgetpaket vid bokningstillfallet och direkt vid det forsta stoppet fick vi erfara vad det innebar.
Drygt halften av gruppen fick hoppa av vid ett Zoo, med alla spannande djur ni kan tanka er: Koalor, Kangurur, krokodiler etc. Vi hade framfor oss ett stopp i Port Douglas, en mindre turistort som kanske kunde vara kul att spendera en formiddag i, forhoppningsvis blir det inte langre an fyra-fem timmar, tankte vi.
Nar vi hoppar av bussen i Port Douglas sager guiden i hogtalarna: "To your left here is a really nice cafe. Otherwise you can just find another one in the surrounding areas. For you who haven't got the Deluxe Package it could be a good idea to buy yourselves some lunch at Coles, just across the street. Oh, and by the way: Please be back in 35 minutes."
Kanske var det var daliga Tour-karma som slog till. Eftersom vi sovit de forsta timmarna av turen var det inte mycket som hangde samman i berattelsen, jag trodde t.ex. pa allvar att HELA Australiens BNP bestod till 70 % av turism och resterande av inkomster fran sockerplantagen. Det sager sig sjalvt att det maste ha varit nagon av de mindre orterna vi passerade som det syftades till. Patrik och Anton kunde dock varken bekrafta eller dementera mitt pastande, utifran vad guiden sa, eftersom de hade sovit.
Men det visade sig inte bli nagra katastrofala 35 minuter i Port Douglas. Vi insag var skyldighet gentemot guideade-tour-gudarna och drog en hastig kaffe, ett rasande snabbt toabesok utan toalettpapper (detaljer exkluderas) samt en kvick shoppingtur pa en ofattbart stor speceriaffar. Nar vi ater satt i bussen var vi pigga, eller atminstone sa pigga vi kunde vara just da.
Zoo-folket hamtar vi upp och aker vidare till en tur i Mossman Gorge. Ingenting Over the top, for att gora det uttrycket modernt igen. En tre av fem-upplevelse dar vi fick vandra genom regnskogen langs en ramp, tre-fyra meter upp i luften. Inga djur, nagra grona blad, en flod med kanske krokodiler i. Vi holl oss vakna i alla fall.
Bussturen fortsatter langs med Captain Cook Highway, enligt var guide den nast vackraste vagramsan i Australien (hall till godo for avslojandet av den vackraste), en lang jakla bit korde vi, och pa smala vagar uppat och nerat. Efter en dryg timmes bilkorning har vi kommit till Cape Tribulation. Nar vi bokade turen tror jag inte nagon av oss insag hur litet det har stallet faktiskt skulle vara. De tre boendealternativen jag namnde tidigare, de utgor hela byn.
Och har slapptes vi alltsa av vid vart boende klockan tva pa eftermiddagen, utan en blekaste aning om vad vi hade att vanta oss, eller jo en sak hade var guide namnt: INTERNATIONAL RAINFOREST GATHERING 2013. Ah, coolt tankte vi. Det skadar val inte att det kommer hit fler manniskor an vi, kanske det blir nagon ol eller tva. Myspys!
Nar vi da chekar in, far vi veta att baren och restaurangen ar ockuperad av den har "festivalen" och man behover betala en summa for att komma in. Kan vi fa tanka pa det medan vi lamnar vara tunga ryggsackar pa rummet, fragar jag. Hon tittar fragande pa mig och svarar prompt nej, inget mer. Vi kanner oss tillrattavisade och nergjorda, gar darifran direkt. Och horni! Ingen egen mat eller alkohol far tas med in pa varken rummet eller omkringliggande faciliteter, sager hinner hon flika in nar vi ar pa vag ut.
Jaha, vad gor vi nu? Vi har ingenstans att ata. Vi far inte ens kopa med nagot att ta med in pa rummet i den lilla shop som faktiskt finns. Det slutar med att vi trotsar forbudet och koper med en limpa vitt brod och skivad salami. "Middagen" "avnjot" vi i var avkladda sovsal medan vara rumskompisar fran Manchester tittade pa oss, uppenbart acklade.
Men den har festivalen da? Hade vi verkligen missat nagot, det sag ju faktiskt inte ut att vara sarskilt manga dar inne i restaurangen. Musiken horde vi redan inne pa rummet, hog bas, samma slinga om och om igen. Och nar vi smog oss narmare far vi syn pa ett knappt tiotal personer som star och dansar. Inte den klassiska fylledansen med navar i luften, glansiga blickar, i klunga. Har star man helt for sig sjalv, liksom leviterandes utan att lyfta fran marken med ogonen slutna. Vi inser: Det ar ju en Hippie-gathering vi har framfor oss! Alla som star och dansar ar skyhoga pa Ecstacy. Fan, vilken tur att vi inte kopte nagot intrade.
I samband med den insikten faller himlen ner over oss och vi skyndar snabbt in pa vart rum.
Om vara rumskompisar var acklade innan tror jag inte det hjalpte att vi resterande kvallen, som de daliga forlorare vi ar, satt och smutskastade varandras spelsatt i kortspelet Bismarck.
Jag lamnar dag tva till en annan gang, for nu orkar jag verkligen inte skriva mer, samtidigt som det kanns att ni fortjanar en uppdatering om an bara halva delen (bilder kan komma senare). Och sa intressanta grejer hande det inte pa hemvagen att om jag skulle glomma att skriva en Regnskog part II skulle ni missa nagot. Rapportera garna stavfel, forutom de som har med prickar over a, a och o att gora.
Kramar
