Bilder från första veckan i Thailand

Vi är på Ko Phangan, i Thailand nu. Har mött upp med Jocke som taggat upp stämningen. Fokus ligger just nu på att få honom så brun som möjligt, så vi hinner inte skriva. Livet är lätt.

Kram

Hoi An - eller skräddarstaden

Efter tre dagar i Nha Trang, som inte alls levde upp till våra förväntningar så kändes det kul att åka vidare till Hoi An, som vi på förhand hade hört mycket gott om. Om Nha Trang var en sliten turistort, förpestad av smådryga,  vodkadrickande ryssar, så var Hoi An en rak motpol.

En av anledningarna till att vi besökte Hoi An var för att få kläder upsydda. I staden kryllar det nämligen utav både billiga och skickliga skräddare. Redan på vår fem minuters gång från bussen till hotellet gick förbi ett tjugotal skräddare, och vi kände omedelbart att vi kommit rätt.

Efter att vi checkat in på hotellet och kommit till rätta begav vi oss ut på en tur genom staden. Vi möttes utav en fantastisk stadskärna, med trånga gator, gamla byggnader och charmiga caféer. Det mest påtagliga med staden var dock förstås alla skräddares butiker, som man fann med fem meters mellanrum. Visst trodde vi att de skulle vara många, men jag kunde aldrig tänka mig att det skulle vara så omfattande som det var.

Det gick inte att äta lunch, handla vatten eller åka taxi utan att få ett erbjudande om att sy upp kläder. Det verkar som att varenda människa i staden hade en familjemedlem eller nära vän som var skräddare. För tre velande svenskar, med beslutsångest som vår största akilleshäl, var det därför ingen lätt uppgift att välja vilken skräddare vi skulle använda.

Lite tips ifrån receptionen togs därför emot öppna armar, och vi hittade en skräddare som både verkade proffsig och hade rimliga priser. Efter ca fem minuters fönstershoppande och funderande så hade både jag och Karl beställt varsin kostym, som skulle vara klar dagen efter.

Efter att kläderna påbörjats bestämde vi oss för att gå till stranden, som skulle ligga en bit utanför centrum. Efter 15-20 minuters gång, utan att nå stranden, gav vi upp vårt försök att nå stranden. Vi tog istället en kaffe där, jag besökte en barberare, och Anton beställde en skjorta hos en annan skräddare.

Utöver skräddning av kläder lämnades mycket tid till charmiga restauranger, billig öl och olympiska spel. Återstående av dagen, samt följande dag i Hoi An präglades av dessa saker, och vi nådde höga höjder på alla tre fronter: öl för 90 öre, varsin ank-rätt vid vattnet, samt en silvermedalj för kalla, var inte illa pinkat.

I väntan på att kläderna skulle bli klara så bestämde vi oss för att dag 2 göra ett andra försök att nå stranden. Denna gång kom vi på att vi skulle genomföra promenaden med en liten twist. Vi bestämde att vi skulle dricka en öl var 20 minut på vägen, och det var då vi hittade dessa 90-öres-öl. Det visade sig nämligen att ju längre ifrån stan vi kom desto billigare blev det. När vi hunnit få i oss 4 öl var utan att nå stranden, så gav vi upp igen. Men som man brukar säga "det är resan som räknas och inte målet".

Hur blev det då med kläderna kanske ni tänker? Vi var alla tre mycket nöjda med våra kläder. Anton fick äntligen en skjorta som var tillräckligt lång i armarna, utan att vara alldeles för stor i övrigt. Karl fick en stilig svart kostym, som kommer passa även i de mest sofistikerade sammanhang. Och jag fick en snygg marinblå kostym, plus en blodad tand. Så jag beställde utöver kostymen och skjortan även två ytterligare skjortor samt ett par slipsar. Allt till en kostnad motsvarande billigaste budgetvarianten man kan hitta hemma.

Hoi An rekommenderas starkt. 

Just nu befinner vi oss i ett kyligt Hanoi, mer om det kommer senare.

Sista Australiendelen. Inte ett ord till om det sen

Nattbuss igen. Den här gången skiljer sig från resan mellan Saigon och Nha Trang.

När vi rullade iväg då, försenade av oklar anledning, var vi knappt tio personer som åkte. Man kunde med andra ord välja och vraka bland de säten som fanns.

Nu däremot, ligger vi som packade sillar. Anledningen till förseningen den här gången är  inte glasklar, men det verkar ha något att göra med vilken plats som är vems. Chauffören skäller först ut en brittiska på vietnamesiska, som blir helt förstörd. Hon går ut och gråter, nya människor kliver på och nya okvädningsord slängs ut på ett, för alla på bussen, obegripligt språk.

När vi till slut guppar iväg ligger det personer på provisoriska sängar, mitt i gången. Om vår blodsockerfattige chaufför blir tvungen att tvärbromsa flyger de rakt ut genom vindrutan, helt galet.

Förra bussturen började jag skriva för att bli trött i ögonen, att kunna somna. Nu är det för att hålla nerverna i schack genom att fokusera på något annat än hur mycket jag skulle vilja lära herrn vid ratten om riskbedömning, och hur s.k. defensiv körning skulle kunna rendera att vi de facto kommer fram, kommer fram över huvud taget. En kurs i engelska, svenska ordspråk om trafiksäkerhet och kanske en fullkornsmacka vill jag också ge honom just nu. Han valde just att ta en cigg, måtte det hjälpa.

Bussturen från Sydney, mot Canberra, är av en annan värld. En halvtimme innan avgång kom vi till busshållplatsen, jag var sugen på en kaffe. Hinner jag ta en innan? Jodå, jag småsprang in på en 7-Eleven och pyntade, gick snabbt tillbaka, smugglade in muggen på bussen och satte mig, nöjd över att ha hunnit i tid. Tre minuter hinner jag sippa innan chauffören artigt upplyser mig om att jag har seven minutes to finish my coffee. No hot drinks, sorry.
På sekunden lämnade vi Sydney bussterminal, med bränd tunga men i tid.

Vi kom också fram i tid, till ett kokhett Canberra, huvudstaden, lika stor som Göteborg. Tempot från Sydney satt kvar i benen och vi vandrade förvirrat runt i stan och letade efter var alla människor höll hus. Var är gatumusikanterna? tänkte Anton. Var är bajslukten? tänkte Patrik. Var är Starbucks? tänkte jag.

Bäst i Canberra:
-Vår guide på turen runt parlamentshuset, ett geni.
-Barnen på den guidade turen som ställde enbart geniala frågor. Speciellt en unge, hon blir garanterat president, eller nåt ännu bättre.
-Bastu och pool på vårt hostel.

Sämst i Canberra:
-Mest gamla och överbetalda människor, allt var väldigt rent. Vi börjar bli backpackers!

-Utan att bli för grafisk: Jag fick akuta problem med magen när jag och Anton var ute och gick, långt hem till toan, framför allt hem till toapapper. Det fanns inte många torra blad till hands... Aj baj.

Bästa nya bekantskapen:
-Vi kom aldrig riktigt någon nära, men en svensk träffade vi, som under mellandagarna inte varit nykter en sekund. Och han hade tappat bort passet, tvungen att fixa ett nytt på svenska ambassaden. Hög. Hele tia.

-Adhd-mannen deluxe.
Bodde på samma våning som vi. Oerhört energisk, kunde inte gå förbi en fågel utan att skrika Piiiikaaaabooooo och vifta med armarna, inte låta bli att sparka till en enda ölburk i hans väg, inte lägga band på sig själv och ge fullständigt FAN I att dra ett helt obeskrivligt hetsigt skämt varje gång man fick ögonkontakt med honom. Ett unikum, fyller snart 45 skulle jag tro.

Och sen Melbourne då. Där hade vi ju varit innan, då gick det... inte så bra. Klagar ni på mitt då-var-det-dåligt-och-nu-är-det-mycket-bättre-perspektiv blir det inte många Mentos vill jag lova, det är bara att härda ut.

Melbourne #2 var hur jag än vänder och vrider på det, mycket bättre än första gången. Vi kollade tennis en hel vecka, var på husfest ute i St.Kilda och en massa annat.

Bäst i Melbourne #2:
-Andra dagen inne på Australian Open-området var svinkul, festivalstämning.

-Att lära känna en stad mer än vad man gör under ett stopp på bara tre fyra dagar. Här fick vi nästan tre veckor.

Bästa nya bekantskap:
-Alla nya tennisspelare man lärt sig, framför allt på damsidan. Känns väldigt inspirerande. Jag ser fram emot Roland Garros i vår, och nu inte bara från kvartsfinal och framåt, utan hela vägen från de första omgångarna.

Innan vu åkte från Australien hade vi en sak kvar på vår checklista. Great Ocean Road är en spektakulär vägsträcka som går från strax söder om Melbourne, drygt trettio mil längs med Australiens sydkust, till ett ställe med ett namn jag tappat, Woolonggong kanske? Oavsett vad, så är det inte pga slutstationen som folk väljer att åka längs GOR. Här är det verkligen resan som är målet.

Många väljer att ta en guidead tur på en eller två dagar, och de är förstås smidiga om man tycker det kan vara jobbigt att köra själv, men när vi tittade på prislappen för en sån tur kunde vi inte annat än leta efter andra alternativ. Valet föll åter igen på hyrbil, den här gången en större s.k. Campervan.

Så under tre dagar åkte vi runt i vår van och myste på, kollade in den vackra, omväxlande naturen.

Och jag är beredd att säga att våra sista få dagar i Australien också blev de bästa, helt makalösa faktiskt.

Bäst med Great Ocean Road:
-Alla dessa vackra utsiktsplatser längs med.

-Patrik som chaufför. Vill rikta ett stort tack till Herr Lindé som körde de många, kurviga milen längs havet.

-Bäst av stoppen, om ni vill ha ett tips, är Gibson steps, vägen ner till stranden vid Twelve Apostles. Kolla bilderna, lättare att fatta då. Superhäftigt!

Sämst:
-Vår graffitimålning på bilen fick vi skämmas för hela vägen. Fruktansvärt kvinnoförnedrande.

När detta kommer upp, är vi antingen på väg, eller till och med i Hanoi. Ser fram emot det, främst emot ett kärt återseende av en fin vän.

Godkväll, Vietnam! (med bilder)

 I skrivande stund ligger vi (med nästan raka ben) på en nattbuss, som är tänkt att vara motsvarigheten till nattåg, ett spännande påhitt som jag aldrig stött på någon annan stans tror jag. Det skumpar och guppar och studsar och hoppar. Det gnekar och gnisslar och knakar och brakar. Men kunde vi få en blund på bussarna i Australien sittandes, borde vi här, i princip liggandes, kunna somna. Det hänger egentligen på hur mycket chaffören kan begränsa sitt tutande, med tanke på hur vi upplevt trafikklimatet de få dagar vi varit här i Vietnam, kan det nog, nu när jag tänker efter, bli svårare att sova.


Vi är på väg mot Nha Trang, en badort på Vietnams östkust, från Saigon eller Ho Chi Minh-staden som man säger numera, Vietnams största stad. Vi lämnar efter fyra helt fantastiska dagar, proppmätta på intryck och nudlar.



Första dagen lärde vi känna tempot som Saigon stod för. Under taxifärden från flygplatsen insåg vi att det råder någon slags allmän väjningsplikt, kombinerat med en störst går först-princip. Chauffören svängde när han ville, andra fick väja, han körde om när han behövde, andra fick väja. Kommer man i närheten av någon typ av trafikant (och det är rätt ofta det händer), oavsett om det är fotgängare, bilist eller mopedist, tutar man i upplysande syfte. Större fordon har dovare tutor, mindre har lite gällare. Är man cyniker skulle man kunna kalla det kaos.

 Ljudnivån är uppskruvad på max, mopeder och bilar tutar, försäljare erbjuder ihärdigt solglasögon, till folk med solglasögon som lika ihärdigt tackar nej. Vi har också börjat lära oss att tacka nej på rätt sätt, man ska helst inte svara på deras retoriska frågor i stil med "What are you looking for, my friend?" för då kommer de flesta igång på riktigt, utan det gäller att se ledsen ut, skaka på huvudet och säga nej tack. Det ska vara default-läget för att man ska kunna ta sig framåt som grupp.
"Do you need a Sim-card for your phone, my friend?" "No, thank you!" Eller vänta, jo det var ju faktiskt precis det jag behövde. Nåväl. Tillslut stannade jag för en av dem som erbjöd mig ett Simkort, betalade 150 000 (50 kr) dong och gick rätt nöjd därifrån, tyckte jag gjort en bra affär. Det visade sig senare att kortet visserligen fungerar, men att det i intervaller, ungefär var tredje minut, kommer upp reklam på vietnamesiska som en push-notis. Det går nu att nå mig iaf, det är det viktigaste.


Om det var en skräckupplevelse att korsa vägar i taxi, var det till en början så klart ännu värre som fotgängare. Men knepet är att man långsamt går över vägen, trots att det är fullt med trafik åt båda hållen. Bilarna bromsar då ner, något de inte gör om man bara står och väntar vid vägkanten, mopederna kan i princip alltid väja eftersom vägen i förhållande till dem är så bred, så söker man ögonkontakt och går långsamt klarar man sig från att bli påkörd. Att ta notis om tutorna, men att inte ta de som något personligt var också svårt i början.

Vi var på marknad, åt mat för tio kr, drack öl för tre (gånger x antal) kr, träffade två svenskor, fick en introduktion om hur Vietnam kunde vara; var det finns ryssar, vad man blir matförgiftad av, vem man blir lurad på pengar av, var det är kallt osv. Tack för det!

Vill medan jag kommer ihåg det tacka för de tips vi fått från alla andra längs vägen, men i huvudsak min fantastiska moster Åsa och hennes fantastiske Anders som i princip la upp en resplan för de två veckor vi har här. Tacktacktack.

Tack också till hela den familj som jobbade på Than Thoung Guest House, vi hade en fantastisk vistelse, med briljant service till ett löjligt pris. Rekommenderar alla som någon gång kommer till Saigon att bo där. De hjälpte oss dessutom med att boka vår bussbiljett genom landet och dagsturer till Mekongdeltat och Cu Chi-tunnlarna.

Dagen efter kände vi oss oförskämt fräscha och tog en tur till krigsmuséet, som var en mäktig men inte allt för upplyftande upplevelse. Hemska bilder, ofattbara dödssiffror och galna konsekvenser för efterföljande generationer. En kan uppleva Vietnam som slitet, eller det ÄR slitet, en kan tycka att det är kaos här, smustigt, högljutt och osäkert. Men om, och i så fall när, man inser vad människor här, deras föregående och kommande generationer, har utsatts för och kommer att utsättas för, kan man inte annat än se det som ett smärre mirakel att vi som turister,  kan bli så väl mottagna. För det har vi verkligen blivit, servicenivån är sååå mycket bättre än i Australien, och det trots att det finns få som pratar bra engelska. Man kommer långt med ett leende!


Sen åkte vi iväg på dessa två dagsturer, som vi betalade ungefär 100 kr sammalagt för. Det man kan säga om dessa två är väl att det inte är de guidade turer som man är van vid. Mycket totaltid i buss och relativt lite information på engelska. Det viktigaste som slår en är, även om mycket som vi fick se är uppställt som ett galleri för att vi turister ska komma dit och göra av med pengar, att båten inte lutar 45° för myclet åt babord för att det ska vara charmigt - de har inte råd med bättre, att buffeln som står vid vattendraget faktiskt används på åkern, att de kokosnötsgodisar vi får provssmaka är handgjorda för att de inte har råd med maskinproducering, att det inte sticker ut armeringsjärn ur cementbroarna för att det ska ge ett sken av någonting - utan för att de inte har råd med att renovera den, att ens en människa i hela världen fortfarande är anställd att fiska småfisk med fiskespö.


 
Detta och mycket annat fick vi se på vår tur ut till Mekongdeltat, ett område där det bor 22 miljoner, och det gör att det känns löjligt att säga att vi vet hur det funkar i Mekong, hur folk lever i Mekong, men ett smakprov på hur det KAN se ut får det vara.
  

Sista dagen, alltså samma dag som jag påbörjade blogginlägget, åkte vi till Cu Chi-tunnlarna, som under andra världskriget användes av FNL-gerillan och spelade en avgörande roll i intagandet av Saigon.

Det första som hände var att vi blev nerforslade i ett underjordisk klassrumsliknande filmrum, fick sätta oss på bänkar utan ryggstöd, framför en 32" tv av märke  typ väldigt asiatiskt märke, visandes en svartvit propagandafilm från något år efter kriget, med andra ord i mitten slutet på 70-talet. Det var fascinerande för det var verkligen en sådan film som man fått se på historie/samhälls-lektioner i fyran femman, nästan som en parodi på propaganda, en karikatyr, både obehagligt av den anledningen, men också av att de bara några 100 meter bort låter turister testskjuta med Ak47:or, så en kuliss med skottsalvor låg bakom ljudet från tvn samtidigt.


Efter filmen gick vi ut i djungeln igen, som vår guide betonade bara var låtsasdjungel, not original, during war: everything killed by chemicals, no jungle til after war, goverment made jungle, not original. Vår guide var färgstark, skämtade mycket om stereotyper, kallade sig själv John Wayne, rökte där det var förbjudet, och jag tror det var den första asiaten jag hört med haschröst.



Allt här i Cu Chi verkade dock också återskapat: fällorna, stridsvagnarna, skogen och skyddsrummen. Det enda som verkade vara bevarat från kriget var just tunnlarna, som var huvud- och sista attraktionen på vår tur. Som vi fattade det, var tunnelsystemet 20 mil långt just nu, under kriget uppgick det hela till 25 mil. Vietnameserna kröp ner i dessa tunnlar för att undvika amerikanarnas bomber, och hade som regel att de inte fick krypa kortare än 500 meter för att förvilla motståndarna tillräckligt. Vi klarade ungefär 40 meter innan 33% av oss fick klaustrofobi, 33% slog huvudet i en kant och 33% fick ont i ryggen, en Mentos till den gissar vem som är vem, en liten och dåligt smaksatt paprika-chipspåse till den som gissar rätt först.

Turen får tre tutande vietnamesiska mopedister av sju tutande vietnamesiksa mopedister. Helt okej kul!


Saigon får slutbetyget  6 miljoner vårrullande invånare av 7 miljoner vårullande invånare. Kanonkul!

Just nu är vi Nha Trang, de speedos- och stringbikinibeklädda, medelålders, juveltörstande, sjukt osexiga ryssarnas tillflyktsort här på jorden. Det blir inte mer nämnt om Nha Trang än så. Imorgon åker vi till Hoi An, inför det har vi större förväntningar. Hoppas alla mår bra. Jag har lite hemlängtan, speciellt nu när vi får se tv-sändningar från OS på vietnamesiska, ni lär väl i och för sig ha det likvärdigt i Viasats händer..

Sköt om er!!

Godkväll, Vietnam!

I skrivande stund ligger vi (med nästan raka ben) på en nattbuss, som är tänkt att vara motsvarigheten till nattåg, ett spännande påhitt som jag aldrig stött på någon annan stans tror jag. Det skumpar och guppar och studsar och hoppar. Det gnekar och gnisslar och knakar och brakar. Men kunde vi få en blund på bussarna i Australien sittandes, borde vi här, i princip liggandes, kunna somna. Det hänger egentligen på hur mycket chaffören kan begränsa sitt tutande, med tanke på hur vi upplevt trafikklimatet de få dagar vi varit här i Vietnam, kan det nog, nu när jag tänker efter, bli svårare att sova.

Vi är på väg mot Nha Trang, en badort på Vietnams östkust, från Saigon eller Ho Chi Minh-staden som man säger numera, Vietnams största stad. Vi lämnar efter fyra helt fantastiska dagar, proppmätta på intryck och nudlar.

Första dagen lärde vi känna tempot som Saigon stod för. Under taxifärden från flygplatsen insåg vi att det råder någon slags allmän väjningsplikt, kombinerat med en störst går först-princip. Chauffören svängde när han ville, andra fick väja, han körde om när han behövde, andra fick väja. Kommer man i närheten av någon typ av trafikant (och det är rätt ofta det händer), oavsett om det är fotgängare, bilist eller mopedist, tutar man i upplysande syfte. Större fordon har dovare tutor, mindre har lite gällare. Är man cyniker skulle man kunna kalla det kaos.

Ljudnivån är uppskruvad på max, mopeder och bilar tutar, försäljare erbjuder ihärdigt solglasögon, till folk med solglasögon som lika ihärdigt tackar nej. Vi har också börjat lära oss att tacka nej på rätt sätt, man ska helst inte svara på deras retoriska frågor i stil med "What are you looking for, my friend?" för då kommer de flesta igång på riktigt, utan det gäller att se ledsen ut, skaka på huvudet och säga nej tack. Det ska vara default-läget för att man ska kunna ta sig framåt som grupp.
"Do you need a Sim-card for your phone, my friend?" "No, thank you!" Eller vänta, jo det var ju faktiskt precis det jag behövde. Nåväl. Tillslut stannade jag för en av dem som erbjöd mig ett Simkort, betalade 150 000 (50 kr) dong och gick rätt nöjd därifrån, tyckte jag gjort en bra affär. Det visade sig senare att kortet visserligen fungerar, men att det i intervaller, ungefär var tredje minut, kommer upp reklam på vietnamesiska som en push-notis. Det går nu att nå mig iaf, det är det viktigaste.

Om det var en skräckupplevelse att korsa vägar i taxi, var det till en början så klart ännu värre som fotgängare. Men knepet är att man långsamt går över vägen, trots att det är fullt med trafik åt båda hållen. Bilarna bromsar då ner, något de inte gör om man bara står och väntar vid vägkanten, mopederna kan i princip alltid väja eftersom vägen i förhållande till dem är så bred, så söker man ögonkontakt och går långsamt klarar man sig från att bli påkörd. Att ta notis om tutorna, men att inte ta de som något personligt var också svårt i början.

Vi var på marknad, åt mat för tio kr, drack öl för tre (gånger x antal) kr, träffade två svenskor, fick en introduktion om hur Vietnam kunde vara; var det finns ryssar, vad man blir matförgiftad av, vem man blir lurad på pengar av, var det är kallt osv. Tack för det!

Vill medan jag kommer ihåg det tacka för de tips vi fått från alla andra längs vägen, men i huvudsak min fantastiska moster Åsa och hennes fantastiske Anders som i princip la upp en resplan för de två veckor vi har här. Tacktacktack.

Tack också till hela den familj som jobbade på Than Thoung Guest House, vi hade en fantastisk vistelse, med briljant service till ett löjligt pris. Rekommenderar alla som någon gång kommer till Saigon att bo där. De hjälpte oss dessutom med att boka vår bussbiljett genom landet och dagsturer till Mekongdeltat och Cu Chi-tunnlarna.

Dagen efter kände vi oss oförskämt fräscha och tog en tur till krigsmuséet, som var en mäktig men inte allt för upplyftande upplevelse. Hemska bilder, ofattbara dödssiffror och galna konsekvenser för efterföljande generationer. En kan uppleva Vietnam som slitet, eller det ÄR slitet, en kan tycka att det är kaos här, smustigt, högljutt och osäkert. Men om, och i så fall när, man inser vad människor här, deras föregående och kommande generationer, har utsatts för och kommer att utsättas för, kan man inte annat än se det som ett smärre mirakel att vi som turister,  kan bli så väl mottagna. För det har vi verkligen blivit, servicenivån är sååå mycket bättre än i Australien, och det trots att det finns få som pratar bra engelska. Man kommer långt med ett leende!

Sen åkte vi iväg på dessa två dagsturer, som vi betalade ungefär 100 kr sammalagt för. Det man kan säga om dessa två är väl att det inte är de guidade turer som man är van vid. Mycket totaltid i buss och relativt lite information på engelska. Det viktigaste som slår en är, även om mycket som vi fick se är uppställt som ett galleri för att vi turister ska komma dit och göra av med pengar, att båten inte lutar 45° för myclet åt babord för att det ska vara charmigt - de har inte råd med bättre, att buffeln som står vid vattendraget faktiskt används på åkern, att de kokosnötsgodisar vi får provssmaka är handgjorda för att de inte har råd med maskinproducering, att det inte sticker ut armeringsjärn ur cementbroarna för att det ska ge ett sken av någonting - utan för att de inte har råd med att renovera den, att ens en människa i hela världen fortfarande är anställd att fiska småfisk med fiskespö.

Detta och mycket annat fick vi se på vår tur ut till Mekongdeltat, ett område där det bor 22 miljoner, och det gör att det känns löjligt att säga att vi vet hur det funkar i Mekong, hur folk lever i Mekong, men ett smakprov på hur det KAN se ut får det vara.

Sista dagen, alltså samma dag som jag påbörjade blogginlägget, åkte vi till Cu Chi-tunnlarna, som under andra världskriget användes av FNL-gerillan och spelade en avgörande roll i intagandet av Saigon.

Det första som hände var att vi blev nerforslade i ett underjordisk klassrumsliknande filmrum, fick sätta oss på bänkar utan ryggstöd, framför en 32" tv av märke  typ väldigt asiatiskt märke, visandes en svartvit propagandafilm från något år efter kriget, med andra ord i mitten slutet på 70-talet. Det var fascinerande för det var verkligen en sådan film som man fått se på historie/samhälls-lektioner i fyran femman, nästan som en parodi på propaganda, en karikatyr, både obehagligt av den anledningen, men också av att de bara några 100 meter bort låter turister testskjuta med Ak47:or, så en kuliss med skottsalvor låg bakom ljudet från tvn samtidigt.

Efter filmen gick vi ut i djungeln igen, som vår guide betonade bara var låtsasdjungel, not original, during war: everything killed by chemicals, no jungle til after war, goverment made jungle, not original. Vår guide var färgstark, skämtade mycket om stereotyper, kallade sig själv John Wayne, rökte där det var förbjudet, och jag tror det var den första asiaten jag hört med haschröst.

Allt här i Cu Chi verkade dock också återskapat: fällorna, stridsvagnarna, skogen och skyddsrummen. Det enda som verkade vara bevarat från kriget var just tunnlarna, som var huvud- och sista attraktionen på vår tur. Som vi fattade det, var tunnelsystemet 20 mil långt just nu, under kriget uppgick det hela till 25 mil. Vietnameserna kröp ner i dessa tunnlar för att undvika amerikanarnas bomber, och hade som regel att de inte fick krypa kortare än 500 meter för att förvilla motståndarna tillräckligt. Vi klarade ungefär 40 meter innan 33% av oss fick klaustrofobi, 33% slog huvudet i en kant och 33% fick ont i ryggen, en Mentos till den gissar vem som är vem, en liten och dåligt smaksatt paprika-chipspåse till den som gissar rätt först.

Turen får tre tutande vietnamesiska mopedister av sju tutande vietnamesiksa mopedister. Helt okej kul!

Saigon får slutbetyget  6 miljoner vårrullande invånare av 7 miljoner vårullande invånare. Kanonkul!

Just nu är vi Nha Trang, de speedos- och stringbikinibeklädda, medelålders, juveltörstande, sjukt osexiga ryssarnas tillflyktsort här på jorden. Det blir inte mer nämnt om Nha Trang än så. Imorgon åker vi till Hoi An, inför det har vi större förväntningar. Hoppas alla mår bra. Jag har lite hemlängtan, speciellt nu när vi får se tv-sändningar från OS på vietnamesiska, ni lär väl i och för sig ha det likvärdigt i Viasats händer..

Imorgon kommer det bilder.

Sköt om er!!

Australien del 2

Nu har vi landat i Vietnam och Ho Chi Minh-staden (Saigon). Innan vi kommer in på andra delen av Australien-sammanfattningen ska jag bara säga att det är fantastiskt här, helt otroligt. Mer om det framöver!

Vi tar oss tillbaka till veckan före jul, som för i övrigt är senaste gången jag gjorde en fysisk ansträngning av, knappt mätbar storlek. Därifrån och framåt har det jobbiga legat strax därunder, i spannet mellan att byta från att sola magen till att sola ryggen, till att gå de X<100 antal meter som krävs för att komma till affären/stranden/spårvagnen.

Det var kontexten, haha usch. Nä, men det var ju här resan började ta fart. Inte lika mycket väntan, mer action, segeltur, fler testosteron/adrenalin/adhd-stinna Australiensare, fler tyskar, en handfull nya vänner, mer valuta för pengarna.

Vi vaknade upp i Noosa, på stranden med våra, kanske just där och då, nyblivna vänner. Klev på bussen mot Brisbane, huvudstad i delstaden Queensland, och på bussen började jag plötsligt gråta, glädjetårar alltså. Senaste gången det hände var när jag vann en badmintontävling i Norge för typ 8-9 år sedan.

Man bygger upp mycket förväntningar inför en så lång resa som vi gett oss på, man har hört berättelserna från vänner som rest och hur fantastiskt det var, när inte de förväntningarna eller berättelserna uppfylls direkt kan det verkligen knäcka en, alla de pengar som man kämpat ihop brinner framför ögonen; varje spenderad dollar, som inte renderar någon nämnvärd lycka, får omvänd effekt och gör ont i bröstet istället.

Och jag tror det antagligen var när detta tryck släppte som jag började gråta, eller för att det var så vackert längs vägen, möjligen för att jag lyssnade på Fix You, kanske var det för att mixen mangoyougurt/morot/cashewnötter var briljant, troligen kan det ha varit en kombination av många herrans grejer (http://www.ne.se/sok?q=kokettera).

Väl framme i Brisbane var det dag före dopparedag och vi stack på Ikea för att handla julmat. Dagarna kretsade kring julfirande, först vår och tyskarnas julafton, sen alla andras juldag. Märkligt att inte vara med familjen förstås, men helt klart genomförbart, till och med kul.

Bäst med Brisbane:
-Att vi avslutade julaftonskvällen på kasino, rekommenderas!

-Sill

-Glögg

-Ogräddad pepparkaksdeg

-Trots poängtappet mot Chelsea var det en upplevelse att få kolla på Arsenal en julaftonsmorgon, kan nog dröja innan det händer igen.

Sämst:
-Patriks regelbrott i julklappshandlingen: översteg de 10$ som det maximalt fick köpas klappar för.

-Australiensarnas dåliga förmåga att bjuda upp till någon slags julstämning. Ett tips från oss är att skapa helt egna traditioner, eller kopiera den västerländska varianten fullt ut.

Bästa nya bekantskap:
-Våra två chilenska rumskompisar. "De pratade roligt", motiverar Anton.

I Brisbane tog vi ett kontroversiellt men väldigt avgörande beslut, att hyra bil och sova i den för att hinna ner till -och bo i- Sydney på nyår. Alla hostel var fullbokade, de hotell som fanns kvar kostade skjortan. Bilen var liten och hade ett bakdäck som läckte luft, men vi tog oss ner i tid, helt oskadda. Dessutom han vi med stop i Byron Bay och Surfers Paradise, vars hostel också var fullbokade i mellandagarna.

Vår ursprungliga plan var att köpa bil och köra ner längs kusten, när det inte blev verklighet var denna vecka i bilen ett smakprov på hur vi kunde ha haft det. Om jag skulle göra om resan igen, skulle det bli med bil.

Bäst med veckan i bilen:
-Friheten att stanna var vi ville.

-Chansen att uppleva Sydneys nyårsfirande, Byron Bay och Surfers Paradise över huvud taget.

Sämst:
-När Anton tappade bort sig själv i skogarna kring Byron Bay.

-Sömmbristen det innebar att sova i en bil, där i en rimlig värld bara en person skulle kunna, eller ännu rimligare, tillåtas sova.

Bästa nya bekantskapen:
-Camilla och Fanny, bekanta till Göteborgarna vi träffat tidigare. Oerhört trevliga! Och härliga! Och så vidare! Stöttade mig och Patrik i letandet efter den bortsprungne Anton.

Vi firade nyår i Sydney, åkte ut till Blue Mountains, och en massa grejer som var skitballa. Anton har ju redan dragit allt detta (http://backpackbacktrack.blogspot.com/2014/01/top-ten-saker-of-sydney.html?m=1) så jag ska inte tråka ut er mer med min 32 top saker av Sydney-lista, men det är mycket som hände som skulle platsa på den totala topplistan i Australien. Sydney rankar vi också högst på vår lista av resmål.

Känner ni hur tunnt skrivet det är nu igen? Som ett halmstrå. Vi sover på saken och återkommer med sammanfattningen av de två sista stoppen senare.

Imorgon ska vi krypa i tunnlarna som FNL använde under kriget.

KRAM

Sammanfattning Australien del 1

Kontrollbehovet trycker i bröstet. Vi taxar ut från gate 8,  utrikesterminalen på Melbourne flygplats försvinner bakom oss. Vem är piloten? Är han bakis idag? Låt mig prata med honom!

Flyget är 20 minuter sent, beror det på att något var trasigt, nu tillfälligt fixat, "det borde hålla hela vägen, va?" Visa mig att vingen håller!

Flygvärden till vänster om mig sväljer för sjunde gången sen vi klev på. Ny på jobbet kanske, han ser ung ut. Övertyga mig att han låst dörren till nödutgången!

Det går nog bra, det brukar ju göra det.

Efter knappt tre månader i Australien är vi nu på väg mot Sydostasien, och det är väl inte mer än rätt att sammanfatta hur vi haft det.

Om Australien som land, och Australiensare som folk går det självklart att säga några generella saker:
-Det är en polisstat. Överrvakningskameror i princip överallt. Poliser också överallt, framför allt under evenemang. Böter kan man få för allt.

-Internet med rimlig hastighet är en lyxvara.
Det mobila nätverket är knappt bättre utbyggt än i Ragunda kommun. De WiFi-uppkopplingar som erbjuds på hostel, caféer osv är sällan snabbare än den långsammaste WiFi-uppkopplingen i Ragunda kommun.

-Ett intensivt, okoncentrerat och historielöst folk.
Min kusin har en teori om att alla Australiensare har en gnutta ADHD. Vi tre kan inte annat än skriva under på det. Kvinnor och män, unga och gamla; alla verkar ha ett stort behov av att säga precis det de för stunden tänker, och säga det de tänker tills de är klar, utan att förvänta sig ett svar av en. Speciellt de äldre har en förmåga att komma fram och ställa frågan var man är ifrån, för att sedan köra över en med anekdoter om hur de firar jul, hur vädret är på deras bakgård eller varför kricket är så fantastiskt.

-Servicenivån
Har varit inne på det tidigare. Folk inom servicesekorn ser sig som auktoriteter, inte som någon som är där för att stå till tjänst för kunden.

-Det är varmt nästan överallt.


-Det är tyskar nästan överallt.

Det blev, ja, bara negativa aspekter som nämndes. Bra. Nåväl. Suktar ni efter mer raljant gnäll kan jag hänvisa till Tore Walldén och hans lista som heter något i stil med "100 saker jag hatar med Australien".

I synnerhet då? Det kanske blir lättare att komma med postiv feedback om vi bryter ner det. Säg att vi tar det ort för ort, med en kort presentation först, följt av en KORT recension med både positiv och negativ kritik.

Vi började i Melbourne, där vi också slutade. Dessa två vistelser håller vi isär, för de skiljer sig så mycket åt, inte bara i tid. Den första vändan var ganska kort, bara fem nätter. Vi trodde fortfarande att vi kunde leva som de kungar vi var i Malaysia. Åt på restaurang varje dag och bodde i ett eget rum. Ingen kontakt med backpackerkulturen ännu, det kändes som att det bara var vi i hela Melbourne som var på besök.

Bäst med Melbourne #1:
-Det kändes rent.
-Vi levde i den gosiga villfarelsen om att man har råd att äta ute varje dag.

Sämst med Melbourne #1:
-Sommaren hade inte änlänt ännu. Kallt och regnigt...
-Att vi inte köpte ett spårvagnskort, vilket ledde till att vi gick någon mil varje dag, och det ledde till att Patriks rygg pajade.

Bästa nya bekantskap i Melbourne #1:
-Ingen. Kan inte minnas att vi sa ett ord till en okänd människa. Eller jo! Ett grekiskt par som satt mitt emot oss på en turistbuss, frågade var vi var ifrån. Sverige, sa jag. Aha, Schweiz, sa de. Nä, Sverige, sa jag. Aha, Choklad, klockor och banker, sa de. Nä, Allemansrätten och Zlatan Ibrahimovic sa jag, MEATBALLS ville jag skrika. Aha, sa de. Ja, sa jag.



Sen flög vi upp till Cairns, nästan längst upp på östkusten. Här var det istället svinvarmt och fuktigt.
Vi blev introducerade för hur livet som backpacker bör te sig. Man käkar toast till frukost, toast till lunch och en sunkig Bolognese till middag. Man äter inte ute, förutsatt att inte hostelet man bor på bjuder, vilket Nomads Esplanad faktiskt gjorde. Här började Patriks rygg knasa till sig rejält, till och med så pass mycket att han funderade att åka hem.
Jag ville åka hem eftersom jag hade en sån feeeruktansvärd hemlängtan. Anton blev utbränd av att försöka balansera hans två kompanjoners trauman.

Vi spenderade mindre pengar på mat och boende, mer på forsränning, kiropraktorer och regnskogsturer.

Bäst med Cairns:
-Gratis Bolognese varje kväll på vårt billiga hostel.
-Att Berbatov tagit sig hela vägen hit för att chilla i en soffa på vårt billiga hostel.

Sämst med Cairns:
-Hemlängtan, låsning i bäckenet, paranoia.

Bästa nya bekantskap i Cairns:
-August och Adam från Sunne, som lärde oss mycket om hur man lever, äter, dricker, sover och reser i Australien. De har framför allt jag mycket att tacka för att min oerhörda paranoia till slut klingade av. Jag kan få sånna där psykbryt över att inte hela min kommande vecka eller månad inte är planerad på minuten.

-Jackie, vår taiwanesiske rumskompis. Jobbade säkert på motsvarigheten till BRIS. Snällare än bamse.


 
 


Patrik har släkt söder om Cairns,  i Innisfail. Hit åkte vi och i hälsade på under tre dagar. Vi blev bjudna på allt, fick låna bil och tvättmaskin. Har egentligen ingenting mer att säga än att det var guld värt. Tacktacktack.
 
 
Mission Beach, Townsville och Magnetic Island besökte vi under en dryg vecka. Det blev mycket sol och bad, lite träning men inte så mycket annat. Patrik köpte en ryggsäck, jag ett anteckningsblock. Vi hade ett glapp i kalendern fram till veckan därpå då vi skulle ut och segla som vi egentligen fyllde ut med dessa orter.

Bäst med Mission Beach, Townsville och Magnetic Island:
-Civic Guest House i Townsville. Hade lika gärna kunnat byta namn till Cleanest Guest House The World Has Ever Seen, utan att skämmas.

-Castle Hill, i Townsville där den instagrambild med flest likes under resan är tagen, magnifik utsikt.

-Lugnet i Mission Beach.

-Min Kamp 5, Knausgård

Sämst i Mission Beach, Townsville och Magnetic Island:
-Det var lite väl lugnt vissa gånger. De flesta stannar bara på ett av de här ställena i max tre dagar.

-Townsville Akvarium. Vill minnas att vi var bakfulla, men det var ett trist jävla akvarium.

Bästa nya bekantskapen:
-Den tyska trojkan som vi, utan vidare planering, helt slumpvis, hamnade på samma boende som. Killen med mössa gillade vi bäst eftersom han hade mössa.

 
 
 
 
 

Vi tog bussen söderut till Airlie Beach. Och det var väl här resan tog fart på riktigt. Vi hade lärt oss på vilken affär som köttfärsen och den smaksatta tonfisken var billigast, att man måste smörja in sig med solkräm HELA TIDEN och att det kan vara kul med andra saker än att spela Bismarck. Här utgick också vår segeltur kring Whitsundaysöarna ifrån.

Bäst med Airlie Beach och Whitsundays:
-Lea's Book Exchange, som hade Knausgårds debutroman, förvisso på norska, men ändå!

-Snorklingen under segelturen, magiskt.

-Whitehaven Beach.

-Segelturen i sin helhet är en av de upplevelser jag kommer minnas tills jag får Alzheimers.

Sämst med Airlie Beach och Whitsundays:

-Flugorna på Whitehaven Beach

-Peter Pan Travel.

-Den tjocka vakten som slängde ut Anton från krogen, innan han ens hade börjat dricka.

Bästa nya bekantskapen:
-De fyra Göteborgstjejer som vi hängt med under långa perioder hela vägen ner till Melbourne. Fantastiska människor hela bunten. Spontana, skrattiga, galna, danssugna m.m. Vänner!!

-Dave, från Frankfurt. Ser ut som han är 23, men är 19. Han är killen med skådespelardrömmar, naiv och oförstörd. Vänlig.

  
 
 
 
 


Sen skulle vi till Fraser Island, världens största sandö.
Det blev bara en dagstur där due to our tight schedule, dessvärre. Visst hade det varit okej om dagsturen var bra, men guiden var sunkig och pratade otydligt.

Bäst med Fraser Island:
-Att vi fick se en Dingo.

-Lunchbuffén

-Sötvattensjön Lake McKenzie

Sämst med Fraser Island:
-Sluddermästarn tillika vår guide, Butch.

-Tiden på varje stopp var alldeles för knapp.

Bästa nya bekantskapen:
-Hanna, Moa och Miranda från Mora, vilka vi senare också träffade i Sydney en kortis. Glada och oerhört trevliga tjejer.


Fraser Island byttes mot Noosa och en märklig vistelse på Bush Camp. Vi sov i tält, blev utskickade på en kanottur i en nationalpark och uppläxade av kanske den värsta mansgrisen någonsin. Där kunde vi inte stanna, så vi hängde på våra göteborgare och sov på stranden inne i Noosa istället, kul!

Bäst:
-Sova på stranden
-Allsång i kanot, mycket julsånger, Staffan Stalledräng blev favorit.

Sämst: Gubbfan som ägde Bush Campen. Bland de otrevligaste jag träffat.

Bästa nya bekantskapen:
-Stephan, tysken som Patrik och Anton pratade med om andra världskriget hela natten, och samtidigt höll hela Campen vaken.
-Testo, en kille från Storbritannien som inte kunde sitta still. Jag sa knappt ett ord till grabben, men han sa en del till mig, väldigt snabbt, med dialekt, och så intensivt att det inte gick att hänga med. Testo kommer från Testosteron, något som inte var en bristvara hos honom.

Ni märker att det blir tunnare och tunnare beskrivningar kanske? Det beror på att vi stötte på turbulens mitt under flygturen, eller så var det vingen som höll på att gå av, så jag var tvungen att avbryta skrivandet. Nu ligger vi och slappar efter en dags shopping, faktiskt på samma rum som förra gången vi var här.

Fortsättning på sammanfattningen kommer senare :)

Kramar