fredag 18 juli 2014

Det är en sak jag vill du ska veta...

Varumärket är för bra för att inte utnyttja. Det känns som rätt tid att rebranda bloggen nu. De två andra delägarna har inte underrättats, men så länge varken Patrik skriver "Kambodja Del 2", eller Anton berättar om resan hem kommer jag fatta de avgörande besluten för:

BackpackBacktrack
-Resor i retrospekt


Alla har vi hemligheter. Vi har banala hemligheter, t.ex. att ens favoritartist som kille heter Britney Spears, vars magnitud på sin höjd får någon att rynka pannan vid ett avslöjande. På andra sidan skalan har vi mörka hemligheter, tunga jävla grejer: kärleksaffärer, brottslighet, missbruk, sjukdomar m.m.  Majoriteten av de hemligheter som hålls är av egoistiska skäl. Jag undanhåller information för att det inte ska slå tillbaka på mig. Självklart finns det också mer altruistiskt motiverade hemligheter, ofta i nära relationer. De legitimeras med förklaringar som: "Hen mår bättre av att inte veta". Vi återkommer till det sistnämnda. 

Här är jag och min syster. Sommalovsglada, långhåriga och naiva. Bilden är tagen 17 juli 2004 i Narvik, slutstationen på Malmbanan som är länken mellan norra Sveriges gruvindustri och norska atlanten. Under min elfte sommar i livet bilade jag och min familj runt i Norrland, besökte bl.a. Piteå, Jokkmokk och Gällivare.

Efter ett kort stopp ute vid havet följer vi E10:an tolv mil österut till Abisko. Orten vid berget Nuoljas fot är ett erkänt friluftsparadis med både nationalpark och turiststation. Den natten tar vi oss så nära midnattssolen det bara går - upp på fjället. Det är den första, och hittills enda, gången jag upplevt det vackra i att solen lyser dygnet runt. Ett starkt minne, fram till för någon vecka sedan, ett odelat positivt minne. 

Knappt två veckor senare inträffar detta:  En 17-årig flicka sitter i samma skidlift jag midnattssolat mig i. En liftkorg med två personer lossnar plötsligt och rammar korgen nedanför i full fart. Tre män skadas, men räddningsarbetet tar tid och redan innan ambulanshelikoptern hunnit lyfta konstateras det att flickan avlidit. En stor tragedi.

Under min prepubertala period peakade inte bara min hårlängd, utan även min paranoia. Kalle, 11 år accepterade varken flyg eller båt som transportmedel. Mina föräldrar var fullt medvetna om detta.

När nyheten om olyckan når dem sätts omedelbart en mediecensur av kinesiska mått i verket. Tidningar försvinner spårlöst, internetuppkopplingen fungerar dåligt och Myrornas krig intensifieras. De vet att deras mediemissbrukare till son har en förmåga att skjuta upp nyheter likt denna i armvecket och att det tar år av avgiftning innan han är fri.

Den senare delen får jag alltså återberättad för mig för bara veckor sedan. Jag stelnar till, nästan chockad. 

Även om tanken i sig är skrämmande - att det lika gärna hade kunnat vara vi fyra som blivit drabbade, en av oss som förolyckats - är det inte på något sätt unik om man börjar räkna på det. Jag lärde mig när jag pluggade till körkortet att man längs en landsväg, typ var tionde sekund passerar en älg inom en radie på 100 meter. Det är många potentiella roadkills, både bakom och framför kofångaren man undvikit genom åren.

Närheten till döden lär man sig leva med, det är man tvungen att göra förr eller senare. Det är däremot svårare att hantera insikten att de två personer jag litar på mest i hela världen, inte berättar allt för mig. Inte är fullständigt transparenta eller uppriktiga. Vem ska man då kunna lita på?

I det här fallet mådde jag dock verkligen bättre av att inte veta, i vissa fall är man för ung, dum och ful i håret.

Men visst skälver det i ens inre när man får höra:

"Det är en sak jag vill du ska veta..."