Vi är på väg mot Nha Trang, en badort på Vietnams östkust, från Saigon eller Ho Chi Minh-staden som man säger numera, Vietnams största stad. Vi lämnar efter fyra helt fantastiska dagar, proppmätta på intryck och nudlar.
Första dagen lärde vi känna tempot som Saigon stod för. Under taxifärden från flygplatsen insåg vi att det råder någon slags allmän väjningsplikt, kombinerat med en störst går först-princip. Chauffören svängde när han ville, andra fick väja, han körde om när han behövde, andra fick väja. Kommer man i närheten av någon typ av trafikant (och det är rätt ofta det händer), oavsett om det är fotgängare, bilist eller mopedist, tutar man i upplysande syfte. Större fordon har dovare tutor, mindre har lite gällare. Är man cyniker skulle man kunna kalla det kaos.
Ljudnivån är uppskruvad på max, mopeder och bilar tutar, försäljare erbjuder ihärdigt solglasögon, till folk med solglasögon som lika ihärdigt tackar nej. Vi har också börjat lära oss att tacka nej på rätt sätt, man ska helst inte svara på deras retoriska frågor i stil med "What are you looking for, my friend?" för då kommer de flesta igång på riktigt, utan det gäller att se ledsen ut, skaka på huvudet och säga nej tack. Det ska vara default-läget för att man ska kunna ta sig framåt som grupp.
"Do you need a Sim-card for your phone, my friend?" "No, thank you!" Eller vänta, jo det var ju faktiskt precis det jag behövde. Nåväl. Tillslut stannade jag för en av dem som erbjöd mig ett Simkort, betalade 150 000 (50 kr) dong och gick rätt nöjd därifrån, tyckte jag gjort en bra affär. Det visade sig senare att kortet visserligen fungerar, men att det i intervaller, ungefär var tredje minut, kommer upp reklam på vietnamesiska som en push-notis. Det går nu att nå mig iaf, det är det viktigaste.
Om det var en skräckupplevelse att korsa vägar i taxi, var det till en början så klart ännu värre som fotgängare. Men knepet är att man långsamt går över vägen, trots att det är fullt med trafik åt båda hållen. Bilarna bromsar då ner, något de inte gör om man bara står och väntar vid vägkanten, mopederna kan i princip alltid väja eftersom vägen i förhållande till dem är så bred, så söker man ögonkontakt och går långsamt klarar man sig från att bli påkörd. Att ta notis om tutorna, men att inte ta de som något personligt var också svårt i början.
Vi var på marknad, åt mat för tio kr, drack öl för tre (gånger x antal) kr, träffade två svenskor, fick en introduktion om hur Vietnam kunde vara; var det finns ryssar, vad man blir matförgiftad av, vem man blir lurad på pengar av, var det är kallt osv. Tack för det!
Vill medan jag kommer ihåg det tacka för de tips vi fått från alla andra längs vägen, men i huvudsak min fantastiska moster Åsa och hennes fantastiske Anders som i princip la upp en resplan för de två veckor vi har här. Tacktacktack.
Tack också till hela den familj som jobbade på Than Thoung Guest House, vi hade en fantastisk vistelse, med briljant service till ett löjligt pris. Rekommenderar alla som någon gång kommer till Saigon att bo där. De hjälpte oss dessutom med att boka vår bussbiljett genom landet och dagsturer till Mekongdeltat och Cu Chi-tunnlarna.
Dagen efter kände vi oss oförskämt fräscha och tog en tur till krigsmuséet, som var en mäktig men inte allt för upplyftande upplevelse. Hemska bilder, ofattbara dödssiffror och galna konsekvenser för efterföljande generationer. En kan uppleva Vietnam som slitet, eller det ÄR slitet, en kan tycka att det är kaos här, smustigt, högljutt och osäkert. Men om, och i så fall när, man inser vad människor här, deras föregående och kommande generationer, har utsatts för och kommer att utsättas för, kan man inte annat än se det som ett smärre mirakel att vi som turister, kan bli så väl mottagna. För det har vi verkligen blivit, servicenivån är sååå mycket bättre än i Australien, och det trots att det finns få som pratar bra engelska. Man kommer långt med ett leende!
Sen åkte vi iväg på dessa två dagsturer, som vi betalade ungefär 100 kr sammalagt för. Det man kan säga om dessa två är väl att det inte är de guidade turer som man är van vid. Mycket totaltid i buss och relativt lite information på engelska. Det viktigaste som slår en är, även om mycket som vi fick se är uppställt som ett galleri för att vi turister ska komma dit och göra av med pengar, att båten inte lutar 45° för myclet åt babord för att det ska vara charmigt - de har inte råd med bättre, att buffeln som står vid vattendraget faktiskt används på åkern, att de kokosnötsgodisar vi får provssmaka är handgjorda för att de inte har råd med maskinproducering, att det inte sticker ut armeringsjärn ur cementbroarna för att det ska ge ett sken av någonting - utan för att de inte har råd med att renovera den, att ens en människa i hela världen fortfarande är anställd att fiska småfisk med fiskespö.
Detta och mycket annat fick vi se på vår tur ut till Mekongdeltat, ett område där det bor 22 miljoner, och det gör att det känns löjligt att säga att vi vet hur det funkar i Mekong, hur folk lever i Mekong, men ett smakprov på hur det KAN se ut får det vara.
Sista dagen, alltså samma dag som jag påbörjade blogginlägget, åkte vi till Cu Chi-tunnlarna, som under andra världskriget användes av FNL-gerillan och spelade en avgörande roll i intagandet av Saigon.
Det första som hände var att vi blev nerforslade i ett underjordisk klassrumsliknande filmrum, fick sätta oss på bänkar utan ryggstöd, framför en 32" tv av märke typ väldigt asiatiskt märke, visandes en svartvit propagandafilm från något år efter kriget, med andra ord i mitten slutet på 70-talet. Det var fascinerande för det var verkligen en sådan film som man fått se på historie/samhälls-lektioner i fyran femman, nästan som en parodi på propaganda, en karikatyr, både obehagligt av den anledningen, men också av att de bara några 100 meter bort låter turister testskjuta med Ak47:or, så en kuliss med skottsalvor låg bakom ljudet från tvn samtidigt.
Efter filmen gick vi ut i djungeln igen, som vår guide betonade bara var låtsasdjungel, not original, during war: everything killed by chemicals, no jungle til after war, goverment made jungle, not original. Vår guide var färgstark, skämtade mycket om stereotyper, kallade sig själv John Wayne, rökte där det var förbjudet, och jag tror det var den första asiaten jag hört med haschröst.
Allt här i Cu Chi verkade dock också återskapat: fällorna, stridsvagnarna, skogen och skyddsrummen. Det enda som verkade vara bevarat från kriget var just tunnlarna, som var huvud- och sista attraktionen på vår tur. Som vi fattade det, var tunnelsystemet 20 mil långt just nu, under kriget uppgick det hela till 25 mil. Vietnameserna kröp ner i dessa tunnlar för att undvika amerikanarnas bomber, och hade som regel att de inte fick krypa kortare än 500 meter för att förvilla motståndarna tillräckligt. Vi klarade ungefär 40 meter innan 33% av oss fick klaustrofobi, 33% slog huvudet i en kant och 33% fick ont i ryggen, en Mentos till den gissar vem som är vem, en liten och dåligt smaksatt paprika-chipspåse till den som gissar rätt först.
Saigon får slutbetyget 6 miljoner vårrullande invånare av 7 miljoner vårullande invånare. Kanonkul!
Just nu är vi Nha Trang, de speedos- och stringbikinibeklädda, medelålders, juveltörstande, sjukt osexiga ryssarnas tillflyktsort här på jorden. Det blir inte mer nämnt om Nha Trang än så. Imorgon åker vi till Hoi An, inför det har vi större förväntningar. Hoppas alla mår bra. Jag har lite hemlängtan, speciellt nu när vi får se tv-sändningar från OS på vietnamesiska, ni lär väl i och för sig ha det likvärdigt i Viasats händer..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar