Väldigt såsig i huvudet

En vecka efter att Anton flugit hem har jag och Patrik i princip bara varit själva en eftermiddag i bussen från Krabi, där vi sa hejdå till Petter och Sanne, till Koh Lanta, där vi nu bor med Patriks morbror med familj. Rädda för att det bara ska vara vi två en stund? Kanske.

Så nu lever vi familjeliv i en 6-bäddslägenhet med krypavstånd till stranden. Var det en tuff dag på stranden igår, kanske för mycket sand, för mycket sol eller för mycket saltvatten? Inga problem, vi tar ett kliv ut på altanen, tar ett till, och så är vi nere i den välskötta, oproportionerligt stora poolen. Livet är lätt. Som helium.

Men det är inte boendeformen som gjort våra dagar här så lätta, utan vi har blivit obeskrivligt väl omhändertagna. En fullt normal reaktion, av en familj på semester, hade varit att första dagen välkomna släktingen och hans svettige backpackerkompis med öppna armar, säga: Åh vad kul att ses, säga ni får gärna bo här, men TÄNKA: Det vore rätt skönt om du och din backpackerkompis tar era förhårdnade flipflopfötter och smutsar ner en egen bungalow istället.

Självklart kan det vara fallet även här men,  snälla rätta mig om jag har fel, vi känner oss så ruskigt välkomna att det inte gick annat än att flytta in. Ärligt talat har jag aldrig varit med om en mer generös familj. Inte nog med att vi får bo gratis i deras femstjärniga resort-lägenhet; de fortsätter bjuda oss på mat, dyr whiskey och taxiresor. Jag har blivit tvungen att smuggla in ,av mig, inhandlad frukost i kylen. Tvungen att kasta mig på taxichauffören, betala och viska att han ska köra iväg illa kvickt, inte låta de betala, detta för att min och Patriks sida av moralvågen åtminstone ska lätta från marken, närma sig en jämvikt åtminstone.

På tal om moral. Det finns nackdelar med att bara ligga och liksom förångas på stranden. Man blir, som Bea Ask hade sagt, väldigt såsig i huvudet. Och det ledde igår till att jag igår, vänligt men bestämt, tackade nej till en trevlig tjej som bad mig göra en undersökning om turism på Koh Lanta. Vad hade jag för moralisk grund, eller ens en rimlig anledning till att tacka nej? Jag orkade helt enkelt inte, gjorde den inte för att jag inte orkade. Sorgligt, men sant. Bättring på väg.

På onsdag åker vi vidare till Koh Phi Phi och möter upp med Marielle, Kristin och Emilia. Det känns såå roligt. De har varit ute sen i början av januari och har haft en liknande rutt som vi i Australien. Våra vägar har trots det aldrig korsats förrän nu, så det är många månaders längtan i synnerhet och allmänhet och allt det där som kommer att släppa.

Tills dess nöjer vi oss med att vara väldigt glada i familjelivet,  vara väldigt länge i solen och vara väldigt såsiga i huvudet.