Flyget är 20 minuter sent, beror det på att något var trasigt, nu tillfälligt fixat, "det borde hålla hela vägen, va?" Visa mig att vingen håller!
Flygvärden till vänster om mig sväljer för sjunde gången sen vi klev på. Ny på jobbet kanske, han ser ung ut. Övertyga mig att han låst dörren till nödutgången!
Det går nog bra, det brukar ju göra det.
Efter knappt tre månader i Australien är vi nu på väg mot Sydostasien, och det är väl inte mer än rätt att sammanfatta hur vi haft det.
Om Australien som land, och Australiensare som folk går det självklart att säga några generella saker:
-Det är en polisstat. Överrvakningskameror i princip överallt. Poliser också överallt, framför allt under evenemang. Böter kan man få för allt.
-Internet med rimlig hastighet är en lyxvara.
Det mobila nätverket är knappt bättre utbyggt än i Ragunda kommun. De WiFi-uppkopplingar som erbjuds på hostel, caféer osv är sällan snabbare än den långsammaste WiFi-uppkopplingen i Ragunda kommun.
-Ett intensivt, okoncentrerat och historielöst folk.
Min kusin har en teori om att alla Australiensare har en gnutta ADHD. Vi tre kan inte annat än skriva under på det. Kvinnor och män, unga och gamla; alla verkar ha ett stort behov av att säga precis det de för stunden tänker, och säga det de tänker tills de är klar, utan att förvänta sig ett svar av en. Speciellt de äldre har en förmåga att komma fram och ställa frågan var man är ifrån, för att sedan köra över en med anekdoter om hur de firar jul, hur vädret är på deras bakgård eller varför kricket är så fantastiskt.
-Servicenivån
Har varit inne på det tidigare. Folk inom servicesekorn ser sig som auktoriteter, inte som någon som är där för att stå till tjänst för kunden.
-Det är varmt nästan överallt.
-Det är tyskar nästan överallt.
Det blev, ja, bara negativa aspekter som nämndes. Bra. Nåväl. Suktar ni efter mer raljant gnäll kan jag hänvisa till Tore Walldén och hans lista som heter något i stil med "100 saker jag hatar med Australien".
I synnerhet då? Det kanske blir lättare att komma med postiv feedback om vi bryter ner det. Säg att vi tar det ort för ort, med en kort presentation först, följt av en KORT recension med både positiv och negativ kritik.
Vi började i Melbourne, där vi också slutade. Dessa två vistelser håller vi isär, för de skiljer sig så mycket åt, inte bara i tid. Den första vändan var ganska kort, bara fem nätter. Vi trodde fortfarande att vi kunde leva som de kungar vi var i Malaysia. Åt på restaurang varje dag och bodde i ett eget rum. Ingen kontakt med backpackerkulturen ännu, det kändes som att det bara var vi i hela Melbourne som var på besök.
Bäst med Melbourne #1:
-Det kändes rent.
-Vi levde i den gosiga villfarelsen om att man har råd att äta ute varje dag.
Sämst med Melbourne #1:
-Sommaren hade inte änlänt ännu. Kallt och regnigt...
-Att vi inte köpte ett spårvagnskort, vilket ledde till att vi gick någon mil varje dag, och det ledde till att Patriks rygg pajade.
Bästa nya bekantskap i Melbourne #1:
-Ingen. Kan inte minnas att vi sa ett ord till en okänd människa. Eller jo! Ett grekiskt par som satt mitt emot oss på en turistbuss, frågade var vi var ifrån. Sverige, sa jag. Aha, Schweiz, sa de. Nä, Sverige, sa jag. Aha, Choklad, klockor och banker, sa de. Nä, Allemansrätten och Zlatan Ibrahimovic sa jag, MEATBALLS ville jag skrika. Aha, sa de. Ja, sa jag.
Sen flög vi upp till Cairns, nästan längst upp på östkusten. Här var det istället svinvarmt och fuktigt.
Vi blev introducerade för hur livet som backpacker bör te sig. Man käkar toast till frukost, toast till lunch och en sunkig Bolognese till middag. Man äter inte ute, förutsatt att inte hostelet man bor på bjuder, vilket Nomads Esplanad faktiskt gjorde. Här började Patriks rygg knasa till sig rejält, till och med så pass mycket att han funderade att åka hem.
Jag ville åka hem eftersom jag hade en sån feeeruktansvärd hemlängtan. Anton blev utbränd av att försöka balansera hans två kompanjoners trauman.
Vi spenderade mindre pengar på mat och boende, mer på forsränning, kiropraktorer och regnskogsturer.
Bäst med Cairns:
-Gratis Bolognese varje kväll på vårt billiga hostel.
-Att Berbatov tagit sig hela vägen hit för att chilla i en soffa på vårt billiga hostel.
Sämst med Cairns:
-Hemlängtan, låsning i bäckenet, paranoia.
Bästa nya bekantskap i Cairns:
-August och Adam från Sunne, som lärde oss mycket om hur man lever, äter, dricker, sover och reser i Australien. De har framför allt jag mycket att tacka för att min oerhörda paranoia till slut klingade av. Jag kan få sånna där psykbryt över att inte hela min kommande vecka eller månad inte är planerad på minuten.
-Jackie, vår taiwanesiske rumskompis. Jobbade säkert på motsvarigheten till BRIS. Snällare än bamse.
Patrik har släkt söder om Cairns, i Innisfail. Hit åkte vi och i hälsade på under tre dagar. Vi blev bjudna på allt, fick låna bil och tvättmaskin. Har egentligen ingenting mer att säga än att det var guld värt. Tacktacktack.
.JPG)
Mission Beach, Townsville och Magnetic Island besökte vi under en dryg vecka. Det blev mycket sol och bad, lite träning men inte så mycket annat. Patrik köpte en ryggsäck, jag ett anteckningsblock. Vi hade ett glapp i kalendern fram till veckan därpå då vi skulle ut och segla som vi egentligen fyllde ut med dessa orter.
Bäst med Mission Beach, Townsville och Magnetic Island:
-Civic Guest House i Townsville. Hade lika gärna kunnat byta namn till Cleanest Guest House The World Has Ever Seen, utan att skämmas.
-Castle Hill, i Townsville där den instagrambild med flest likes under resan är tagen, magnifik utsikt.
-Lugnet i Mission Beach.
-Min Kamp 5, Knausgård
Sämst i Mission Beach, Townsville och Magnetic Island:
-Det var lite väl lugnt vissa gånger. De flesta stannar bara på ett av de här ställena i max tre dagar.
-Townsville Akvarium. Vill minnas att vi var bakfulla, men det var ett trist jävla akvarium.
Bästa nya bekantskapen:
-Den tyska trojkan som vi, utan vidare planering, helt slumpvis, hamnade på samma boende som. Killen med mössa gillade vi bäst eftersom han hade mössa.
Vi tog bussen söderut till Airlie Beach. Och det var väl här resan tog fart på riktigt. Vi hade lärt oss på vilken affär som köttfärsen och den smaksatta tonfisken var billigast, att man måste smörja in sig med solkräm HELA TIDEN och att det kan vara kul med andra saker än att spela Bismarck. Här utgick också vår segeltur kring Whitsundaysöarna ifrån.
Bäst med Airlie Beach och Whitsundays:
-Lea's Book Exchange, som hade Knausgårds debutroman, förvisso på norska, men ändå!
-Snorklingen under segelturen, magiskt.
-Whitehaven Beach.
-Segelturen i sin helhet är en av de upplevelser jag kommer minnas tills jag får Alzheimers.
Sämst med Airlie Beach och Whitsundays:
-Flugorna på Whitehaven Beach
-Peter Pan Travel.
-Den tjocka vakten som slängde ut Anton från krogen, innan han ens hade börjat dricka.
Bästa nya bekantskapen:
-De fyra Göteborgstjejer som vi hängt med under långa perioder hela vägen ner till Melbourne. Fantastiska människor hela bunten. Spontana, skrattiga, galna, danssugna m.m. Vänner!!
-Dave, från Frankfurt. Ser ut som han är 23, men är 19. Han är killen med skådespelardrömmar, naiv och oförstörd. Vänlig.
Sen skulle vi till Fraser Island, världens största sandö.
Det blev bara en dagstur där due to our tight schedule, dessvärre. Visst hade det varit okej om dagsturen var bra, men guiden var sunkig och pratade otydligt.
Bäst med Fraser Island:
-Att vi fick se en Dingo.
-Lunchbuffén
-Sötvattensjön Lake McKenzie
Sämst med Fraser Island:
-Sluddermästarn tillika vår guide, Butch.
-Tiden på varje stopp var alldeles för knapp.
Bästa nya bekantskapen:
-Hanna, Moa och Miranda från Mora, vilka vi senare också träffade i Sydney en kortis. Glada och oerhört trevliga tjejer.
Fraser Island byttes mot Noosa och en märklig vistelse på Bush Camp. Vi sov i tält, blev utskickade på en kanottur i en nationalpark och uppläxade av kanske den värsta mansgrisen någonsin. Där kunde vi inte stanna, så vi hängde på våra göteborgare och sov på stranden inne i Noosa istället, kul!
Bäst:
-Sova på stranden
-Allsång i kanot, mycket julsånger, Staffan Stalledräng blev favorit.
Sämst: Gubbfan som ägde Bush Campen. Bland de otrevligaste jag träffat.
Bästa nya bekantskapen:
-Stephan, tysken som Patrik och Anton pratade med om andra världskriget hela natten, och samtidigt höll hela Campen vaken.
-Testo, en kille från Storbritannien som inte kunde sitta still. Jag sa knappt ett ord till grabben, men han sa en del till mig, väldigt snabbt, med dialekt, och så intensivt att det inte gick att hänga med. Testo kommer från Testosteron, något som inte var en bristvara hos honom.
Ni märker att det blir tunnare och tunnare beskrivningar kanske? Det beror på att vi stötte på turbulens mitt under flygturen, eller så var det vingen som höll på att gå av, så jag var tvungen att avbryta skrivandet. Nu ligger vi och slappar efter en dags shopping, faktiskt på samma rum som förra gången vi var här.
Fortsättning på sammanfattningen kommer senare :)
Kramar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar