Kambodja del 1

Snart en vecka gången sedan jag sa hejdå till Karl och började min egna lilla resa. Tänkte att jag skriver ett inlägg på bloggen så slipper ni där hemma oroa er över min tillvaro.

Klockan var 05:35 när Kalle lämnade mig helt ensam i centrala Bangkok,  tacksam start.. Pga tidigare episoder så hade jag ett uppdrag innan jag kunde bege mig till flygplatsen: köpa en telefon. Eftersom jag blivit av med min mobil på Koh Phi Phi så kände jag att jag behövde en ny mobil för att det skulle kännas lugnt att resa ensam.

Att köpa mobil i Bangkok kanske låter som ett enkelt uppdrag, och själva köpet gick också bra, det var bara väntetiden som gick mig lite på nerverna. Med fem timmar till det aktuella köpcentrumet öppnade så kände jag stor otålighet. Jag började med att fördriva tiden på donken, gick sedan på en promenad längs gatan, bytte till burger king, gick lite mer, tillbaka till donken och avslutade med att gå lite ytterligare. Har ni några funderingar kring gatan Silom Road eller snabbmatskedjornas morgon-utbud, så är det bara att höra av er, där är jag lite av en expert numera..

Efter att till slut skaffat en mobil så begav jag mig till Flygplatsen och därifrån vidare till Phnom Penh. Jag kom fram till Phnom Penh i tid, och med oförskämt lite besvär hittade jag ett bra och billigt boende.

Vistelsen i Phnom Penh var mycket bra, med bland annat besök till det kungliga palatset och Silver Pagodan. Det bästa i Phnom Penh måste jag ändå säga var Killing Fields, även om det var en väldigt dubbel upplevelse.

Choeung Ek, som fältet heter, var ett av ca 300 "dödens fält" som användes under folkmordet i Kambodja i slutet av 70-talet. Det var ett oerhört intressant besök jag gjorde där och mycket lärorikt, och trots att det var väldigt olustigt och att humöret förstördes för resterande del av dagen, så ser jag det ändå som en bra utflykt.

När jag spenderat tre nätter i huvudstaden kände jag att det var dags att röra på sig och drog därför vidare till Kampot, där jag befinner mig i skrivande stund.

Första dagen i Kampot hamnade jag på ett ödsligt hostel där jag inte trivdes. Jag fick där och då, för första gången på resan en känsla av ensamhet och även en del hemlängtan. Jag funderade då på att bege mig vidare till nästa stopp, men kände till slut att Kampot förtjänade åtminstone en natt till, och tur var väl det.

Dag nummer två i Kampot checkade jag ut från mitt boende tidigt och flyttade till boende bredvid, som hade mer folk och såg lite trevligare ut. Där har jag bott dom senaste nätterna och träffat en hel del goa backpackers. Då staden i sig inte har haft så mycket att erbjuda har mycket tid spenderats på vårt fantastiska hostel med dessa nyfunna bekantskaper.

Med tre roliga men händelsefattiga dagar i bagaget så hade jag imorse byggt upp mycket överskottsenergi som jag behövde få utlopp för. Därav bestämde jag och en holländare från hostelet för att dra på en mopedtur, och fick även sällskap av en granne från Norge.

Målet med turen var en grotta med ett tempel inuti, som tydligen skulle ligga i närheten. Vi fick karta uppritad av boendets ägare, vilket vi tyckte verkade smidigt innan vi åkte. När vi irrat runt i någon timme så uppskattade vi inte denna, uppenbart felaktiga karta, lika mycket.

Efter många u-svängar, en punktering för mig, och ett flertal vägbeskrivningar på kambodjanska lyckades vi till slut hitta grottan. Grottan i sig var inte så märkvärdig, men det var en rolig tur ändå, som bjöd på både äventyr och en bild av den kambodjanska landsbygden.

Imorgon reser jag till Sihanoukville, där det i första hand kommer bli sol, bad och öl. Kanske även snorklar lite eller gör någon annan aktivitet för att ha något att berätta om.

Stay tuned.

Bondbrännan jag fick av mopedturen. 

Min holländske vän efter X antal timmar på små grusvägar i stekande sol.

Min räddare i nöden, som fixade punkteringen.

Killing Fields.

Mina första dagar med Raymomde Corre

"Livet är en tamp, sa kvinnan som inte kunde säga K."

Och visst håller jag med henne, Knausgårds farmor. Jag ska inte hymla med att jag har haft det tufft sen jag lämnade först Kristin, Emilia och Marielle, sen också Patrik. Just nu är det i perioder inte så jäääävla roligt. Jag brukar säga att jag gillar att vara ensam, men det är uppenbart nu; det är inte hela sanningen. 

För tillfället bor jag ihop med världens kanske absolut mest osentimentala 86-åriga kvinna. Hon är inte otrevlig, men det är inga fingrar emellan när jag tex glömmer att släcka lampan eller dra upp gardinen på mitt rum. Tydlig, obrydd och ironisk. "Skulle inte du diska igår?" Mja mjo det sa jag ju faktiskt, men jag kan erkänna att jag är rätt lat emellanåt. "Pardon? In french, s'il vous plait!"

Sen är det så, att hon tack vare denna osentimentalitet också är världens kanske absolut mest befriande 86-åriga kvinna. 

Det var kommunalval i söndags. Mannen som vann här fick sig en känga, minst sagt. "Why is he and all those Right Wing politicians always so ridicoulosly fat?! Stop eating thick layers of boeur on your sandwiches, s'il vous plait! Stop drinking your wives to widows, please! If you have wives... I doubt it!"

Igår fick även de lokala konstnärsförmågorna sin beskärda del. Vi hann knappt komma in genom dörren till stans galleri innan hon suckar högt: 'Amateurs... And look at the prices; Pathetic!' Hon kan säkerligen mycket om konst, men här gick det alltså mindre än två minuter innan hon dömt ut alla tjugotvå tavlor som skräp. Några av dem var redan sålda, där hade hon förstås också sin förklaring:

"Sold? Non non non... that's just the gallerie who shows of. But if so, c'est must be her friend who bought it! Poor friend..."

Efter galleribesöket tog vi en tur med bilen. Hon skämdes eftersom hon bara hade kört 400 mil sedan besiktningen i april förra året. Well, det är ju ändå mycket för någon i din ålder, sa jag. Hur många 86-åringar, som dessutom precis gjort en ankeloperation, kör bil över huvud taget? 

Moi! sa hon bara, och satte sig i förarsätet.

Hennes körförmåga var över förväntan. Dock körde hon ruskigt nära högerkanten, så om hon skulle väja ytterligare någon decimeter till höger så var det ingen tvekan om att jag skulle fara mest illa. Sen gillar hon att tvärbromsa alldeles för tidigt innan korsningar, för att sedan gasa upp hastigt och köra länge på låg växel. En upplevelse var det, kort sammanfattat.

Hon gillar inte bara att dissa politiker på lokal nivå. Nicolas Sarkozy, den förre presidenten, sågade hon igår, en del pga hans högerpolitik, men framförallt eftersom han var så kort. Och "Ugly in the face". Ännu värre är det att han är ihop med den söta sångerskan Carla Bruni:

"Poor woman.. To have a short man like him, can you belive it? She will leave him soon. Remember where you heard it first!"

Jag tog upp Hollande, nuvarande presidenten, och hur det går för honom. Hon sa att han dyker. Hehe, tänkte jag. Läge för ett skämt kanske? Hon gillar ju ironi och sådär, att vara sarkastisk osv.

-Ah okay, so he likes to snorkel? kommenterade jag då, nöjd med mig själv och min lustighet.

Inget skratt. Inte en min rörde hon. 

No, I wouldn't know. I don't care about his private life, you see. Slut på middag, jag gick och diskade.

Så från och med nu håller jag mig till att lyssna, nicka och hålla med. Lägga in en och annan platt kommentar om att amerikanare är högljudda eller att regn är blött. Och det går ju också bra. Hon gillar att hålla låda och jag är okej med att agera passivt bollplank. 

Imorgon är det marknad här i stan och vi ska dit och köpa ägg. På fredag ska vi till St. Tropez.

Det är fanimig kallt i europa.

Och juste, jag mötte min gamla målvaktstränares dotter på gatan här om dagen. Vågade inte säga hej dock. 

Världen är yttepytteliten. 

À bientôt

Bilder från senaste dagarna

En liten kort sammanfattning i bilder vad som hänt sen jag lännade thailand. Önskar att jag hinner få upp fler, för det är fantastiskt vackert här. 

Landade i Nice sent på kvällen (på morgonen Thaitid). Dödstrött!

När jag vaknade var det oroväckande moln på himlen. 

Dagen efter var det andra puckar. Våren log sitt bredaste leende. 

Jag tog samma tåg som den här snubben till Toulon (och ja, han rökte cigarr). 

 Och sedan bussen till Carquieranne där min vän Raymonde Corre bor.

Hon älskar kepsar. 

Kram på er alla. Jag kämpar med ensamhet i olika former. Det är ett gott betyg till er där hemma och ute i världen som kallar er min vän. 

À Bientôt

Ett nytt kapitel

Det känns förjävligt. Jag är trött trots att klockan är tio i fyra, hungrig även fast jag precis åt middag, svullna fötter som om jag gått ett dygn - har nu suttit still i ett halvt. Jag saknar de vänner jag haft med mig längs vägen, Patrik lämnade jag hastigt i morse klockan sex, mitt i Bangkok. Inte ens KFC hade öppnat.

Emilia, Kristin och Marielle lämnade jag igår efter en fin vecka tillsammans på Koh Phi Phi och i Ao Nang. Saknar er mycket redan.

Nåväl.

Nu är jag alltså själv, snart i Moskva där jag kommer att byta till ett flyg mot Nice. Planen jag har är att jag efter en dryg vecka ska luffa runt i Europa (troligen mest i Frankrike) med ett tiodagars tågluffarkort, och till sist, innan mitt tåg från Köpenhamn avgår hemåt, möter jag upp med min familj i Serre Chevalier för en dryg veckas skidsemester. Första veckan ska jag hälsa på en bekant.

Min bekanta är kanske inte den genomsnittliga backpackerkompisen. Ingen haschrökande, tjugoårig revolutionär som jag träffat längs vägen. Hon heter Raymonde och är 85 år, har opererat höfter och knän fler gånger än vad jag varit på hälsocentralen, benämner sig själv som "i praktiken rörelsehindrad" samtidigt som hon stup i kvartalet korsar landet för att besöka sin syster, som hon dessutom ogillar. Henne ska jag träffa för första gången på fem år, kanske redan imorgon. Men var har jag hittat henne då?

Jo. Mamma och pappa drev ett vandrarhem utanför Kalsborg i Västergötland i slutet av 80-talet. De jobbade dygnets alla vakna timmar, de gick varken plus eller minus. Men de trivdes, det var en skön bubbla att slippa gå eller tänka utanför.

En av deras kunder, en f.d. engelsklärarinna från Frankrike, fick en dag fel på sin bil och blev tvungen att bo kvar under några veckor, eftersom de inte hade något stort antal kunder fick de chansen att lära känna henne. När hennes bil var lagad och de bytt adresser med varandra styrde hon kosan hemåt.

Sedan dess har de brevväxlat och  innan jag föddes var hon upp till Sverige med sin bil igen. Jag har med familjen hälsat på henne två gånger, en 2005 och en 2010. Nu är det tredje gånget gillt.

Det här skrevs igår, nu sitter jag någorlunda utvilad på mitt Hostel och väntar på att spanskt par ska bli klar med sin bokning så att jag kan fråga receptionskillen om det finns någon sportbar i närhet.

Jag mår bättre. Träffat en svensk som tappat sin plånbok (det hjälpte som tröst) och en engelsman som ska jobba på båt.

En låt :
http://open.spotify.com/track/71yCMlsD6qbD7NmNUEoVNR

Forza Gunners!

Kramar

Väldigt såsig i huvudet

En vecka efter att Anton flugit hem har jag och Patrik i princip bara varit själva en eftermiddag i bussen från Krabi, där vi sa hejdå till Petter och Sanne, till Koh Lanta, där vi nu bor med Patriks morbror med familj. Rädda för att det bara ska vara vi två en stund? Kanske.

Så nu lever vi familjeliv i en 6-bäddslägenhet med krypavstånd till stranden. Var det en tuff dag på stranden igår, kanske för mycket sand, för mycket sol eller för mycket saltvatten? Inga problem, vi tar ett kliv ut på altanen, tar ett till, och så är vi nere i den välskötta, oproportionerligt stora poolen. Livet är lätt. Som helium.

Men det är inte boendeformen som gjort våra dagar här så lätta, utan vi har blivit obeskrivligt väl omhändertagna. En fullt normal reaktion, av en familj på semester, hade varit att första dagen välkomna släktingen och hans svettige backpackerkompis med öppna armar, säga: Åh vad kul att ses, säga ni får gärna bo här, men TÄNKA: Det vore rätt skönt om du och din backpackerkompis tar era förhårdnade flipflopfötter och smutsar ner en egen bungalow istället.

Självklart kan det vara fallet även här men,  snälla rätta mig om jag har fel, vi känner oss så ruskigt välkomna att det inte gick annat än att flytta in. Ärligt talat har jag aldrig varit med om en mer generös familj. Inte nog med att vi får bo gratis i deras femstjärniga resort-lägenhet; de fortsätter bjuda oss på mat, dyr whiskey och taxiresor. Jag har blivit tvungen att smuggla in ,av mig, inhandlad frukost i kylen. Tvungen att kasta mig på taxichauffören, betala och viska att han ska köra iväg illa kvickt, inte låta de betala, detta för att min och Patriks sida av moralvågen åtminstone ska lätta från marken, närma sig en jämvikt åtminstone.

På tal om moral. Det finns nackdelar med att bara ligga och liksom förångas på stranden. Man blir, som Bea Ask hade sagt, väldigt såsig i huvudet. Och det ledde igår till att jag igår, vänligt men bestämt, tackade nej till en trevlig tjej som bad mig göra en undersökning om turism på Koh Lanta. Vad hade jag för moralisk grund, eller ens en rimlig anledning till att tacka nej? Jag orkade helt enkelt inte, gjorde den inte för att jag inte orkade. Sorgligt, men sant. Bättring på väg.

På onsdag åker vi vidare till Koh Phi Phi och möter upp med Marielle, Kristin och Emilia. Det känns såå roligt. De har varit ute sen i början av januari och har haft en liknande rutt som vi i Australien. Våra vägar har trots det aldrig korsats förrän nu, så det är många månaders längtan i synnerhet och allmänhet och allt det där som kommer att släppa.

Tills dess nöjer vi oss med att vara väldigt glada i familjelivet,  vara väldigt länge i solen och vara väldigt såsiga i huvudet.

Då var det slut

Då var det slut. Resan, äventyret upplevelserna, intrycken, ansvarslösheten och värmen. Istället kyla, livsavgörande beslut och vardag. Även om det såklart är blandade känslor då jag saknar en hel del hemma (vänner, familj och fotboll) så är det främst ångest jag känner för tillfället. Dock tar jag givetvis med mig massa erfarenheter och minnen vilket gör det hela betydligt lättare.

Om ni vill läsa mer om mina känslor för att komma hem kan ni läsa Kalles senaste blogginlägg där han tar rollen som mig. Stämmer till 92% hur jag känner.

Att sammanfatta den här resan tycker jag även det känns överflödigt (kanske framförallt jobbigt då man typ måste skriva hur långt som helst) eftersom Karl hela tiden gjort bra reflektioner och uppdateringar under resans gång som jag typ håller med om till 94%. Däremot kan jag skriva lite om hur vi fungerat som grupp under resan. Jag, Karl och Patrik började den här resan i november förra året. Innan det har vi varit nära vänner under en längre tid och till och med varit sambos. Vi har alltid funkat bra tillsammans och det var givetvis mycket logiskt att just vi 3 reste i väg på den här resan.

Även om vi varit med varandra nästan varje dag hemma och tycker man känner varandra utan och innan, så utsätter en sån här resa än för så många situationer som man aldrig varit med om förut. Man är ständigt med varandra och ska ta i stort sätt alla beslut gemensamt. Det gör att man får se sidor av varandra som man inte är van vid samt att gruppen formas på andra sätt och ger nya roller.

När man tar gemensamma beslut om allting kan det ofta bli många och onödiga diskussioner om minsta lilla.
Jag- Kan vi inte köpa tomat till tonfisken och brödet också?
Patrik- Nej, inte tomater dom är överskattade,däremot kan jag tänka mig nån sallad, kanske roccula?
Jag- Meen dyrare.. Och det är inte så gott heller. Tomat kostar typ 3 dollar kg!
Karl- Jag kan tänka mig båda men ska vi inte ta gurka då, det är både billigare och neutralt.
Patrik och Anton- Okej det är väl ok.
Alla är lite irriterade då ingen fick va det ville och vi kompromissa med den värdelösa vattenfyllda gurkan.

Här är bara 1 exempel på små fruktansvärt onödiga diskussioner som hela tiden påfrestar gruppen. Detta verkar såklart som att vi bara är väldigt barnsliga och det är vi väl också, men detta är saker vi inte brytt oss om så mycket tidigare som nu blir viktiga pga att vi påfrestas på nya sätt som grupp. Däremot tycker jag det märks att så fort vi träffar andra människor, så är vi betydligt duktigare att både försvara och hylla varandra. Relationen mellan varandra liknar på så sätt mera ett broderskap.

Andra saker som blivit tydliga är hur våra kvaliteer har ändrats. Med det menar jag att vi i vissa sammanhang blivit bättre på vissa saker och i andra sämre pga den rollfördelning som är. Tillexempel har jag upplevt hur jag helt slutat läsa karta och tappat uppfattning av var jag är i en stad. Inte för att jag har något lokalsinne att skryta om men det har tydligt försämrats under resan. Detta tror jag beror på att jag eftersom jag uttalat är lite sämre på att läsa karta så har det främst blivit Karls ansvar som är erkänt duktig på det. Han fick bland annat MVG i orientering i 9an. Han har på så sätt blivit oerhört bra på att leda vägen till rätt plats. På samma sätt har Karl helt tappat förmågan att använda huvudräkning då jag och Patrik till stor del fått ta det stora ansvaret där trots att vi vanligtvis är ganska jämnbra på huvudräkning. Nu kan jag räkna bath dong och dollar utan problem. Pat har under resan fått bli matexpert. I Asien har han utformat en förmåga att se på skyltars färg, placering av resturang, stolars utseende och olika erbjudanden vilken mat som är mest prisvärd. Jag och Karl däremot ser bara ordet pizza och blir genast intresserade. Alla de här grejor är såklart både positiva och negativa för din egna utveckling men som grupp har det gjort att vi fungerat bra.

På slutet av vår resa kände vi dock att vi behövde någon form av frisk fläkt i gruppen. Någon som drog upp stämningen. Någon som tar impulsbeslut. Någon som Jocke Westin. Därför passade det väldigt bra att när vi kom till Thailand så möte han upp oss på Bangkok flygplats. Äntligen fick vi träffa vår käre vän och eftersom vi inte träffats på så länge innebar det "nonstop" prat om diverse tills sent på kvällen då vi tillslut däckade utmattande av allt skitsnack.

Resterande delen av resan med Jocke spenderade vi på semesterön koh pangan. Ni kanske har hört om stället? De är kända för sina fullmoon-fester vid Had riin beach då tusentals ungdomar besöker ön för fest och nöjen. Vi åkte inte under Fullmoon-party istället hade de hittat på massa andra månfester som halfmoon-party, shiva moon-party och blackmoon-party. Dessa fester har ju coola namn, men besvikelsen var stor. Nästan inge folk och dyra inträden.

Istället hade vi väldigt kul tillsammans. Vi spela strandfotboll med Israeler, tog över poolen på hotellet genom att köra avancerad vattengymnastik och poolvolley med smash. Vi drack öl, åt god mat och babblade på om det mesta. Dessutom träffade vi på Cecilia och Kajsa som förgyllde tillvaron. Sen kom även Sanne och Petter som vi även träffade i Vietnam som gjorde det ännu mer king!

Vi gjorde inte så mycket aktiviteter, så en dag bestämde vi oss för att testa hyra moppe. Hur vi kom fram till det var genom att Jocke som vanligt kom med ett spontanförslag om att vi skulle hyra moppe. Patrik som ofta är ganska positiv till den typen av förslag var först att haka på iden. Jag var mera kritisk. Främst på grund av att mina motorkunskaper är lika med noll och att jag inte har körkort och ska nu ge mig ut i vänstertrafik. Men och andra sidan så lät det ju som ett kul sätt att se ön. Vi väntade länge på Karls beslut om han ville följa med då han ofta är den som tänker efter mest vad gäller säkerhet och så vidare. Men han sa ja tillslut. Kanske var det att vi inte hade haft så mycket äventyr på länge eller att han saknat Jocke så mycket att han ville haka på hans idéer men ja sa han och moppe hyrde vi. Även Cissi hängde med vilket var bra då hon hade moppekort.

Jag var ganska nervös innan jag skulle åka och tog det väldigt lugnt när vi svängde ut från uthyrningsstället. Det var grusväg just där så Jocke skriker åt oss att åka långsamt. Så kommer en vägg och en sväng. Jag lägger handen lätt på gasen och känner att jag drar lite hårt så jag måste bromsa. Jag glömmer dock att släppa gasen och åker rakt mot väggen. Snabbt hoppar jag av och lyfter upp moppen i luften. Jag snuddar vid väggen och får ett litet märke på moppen. Chockad av det inträffade och med vetskap av de stora kostnader man får om man förstör nåt på moppen, så åker jag fram till de andra och berättar att jag är tveksam om jag vill fortsätta turen. De övertalar mig att fortsätta, men Karl har ännu inte kommit. Kan han köra så långsamt att han inte hunnit eller har han något problem med moppen?
Nej tillslut kommer Karl med moppen  som är krossad framtill likt Karls förkrossade ansiktsuttryck. Han utbrister "Allt är förstört" och Patrik, Cissi och Jocke är som i chock. Hur fan har det där gått till och hur fan kan två stycken av oss köra in moppen i samma vägg? Dock hade Karl gripits av större panik än mig och kört in moppen på 3 olika ställen på väggen. 10000 bath (2000kr) fick Karl betala för det. Jag behövde inte betala för min lilla skråma som tur var och fortsatte faktiskt turen. Konstigt tycker nog de flesta men hallå jag var ju faktiskt inte ens sämst på moppe! Karl körde tyvärr ingen mer moppe på den här resan.

Efter tragedin med väggen lärde jag mig hantera mitt fordon okej och tog mig runt ön på ett härligt sätt. Vi stanna vid vattenfall, kolla på elefanter, fika och körde till och med snabbt på vissa sträckor. På kvällen när vi spela kort såg vi att vad vi satt och skrev resultaten på var säkerhetsråd i Sydostasien dombok kopierat ut. Där står dom första och viktigaste råd med stora bokstäver "VAD DU ÄN GÖR, HYR INTE MOPPE! GÖR INTE DET!" Så detta gjorde vårt beslut såklart ännu mer idiotiskt och Karl var inte glad. Då köpte vi Karls favoritgodis mentos åt honom så han blev på bra humör igen.

Nu landar jag snart i Sverige. Så nu är min del av den här bloggen slut, men Karl och Patrik kommer fortsätta sina äventyr först ett par veckor till i Thailand och sen åker Karl till Frankrike och Patrik oklart. Så fortsatt läs bloggen för fan.

Tack grabbar för en grym resa!
Med vänlig hälsning, Anton Modigh

Anton har lämnat oss

Lite trevande sa vi hejdå till Anton i morse. Jocke tar nu med honom hem till Sverige. Fyra månader har gått sen vi åkte. Hur han känner om sin hemkomst får han redovisa själv i ett kommande blogginlägg (han har fått i läxa att skriva om vår tid med Jocke på Koh Phangan). Såhär tror jag han tänker...

Jag tänker mig att han är kluven, som man i regel är inför stora miljöombyten. Lättad att snart få komma hem och sova i sin egna, tillräckligt långa säng. Att kunna slänga i sig ett kilo mammascans blandat med två oerhört chilifria nudelpaket, utan att plånboken eller råvarubristen sätter stopp. Jag tror Anton är sugen på en Norrlands Guld, en fredagskväll efter en veckas kundtjänstkrig mot fanatiska boktanter. Jag vet att han är fruktansvärt glad för att få spela fotboll igen.

Och Arsenal! Han är snart tillbaka i soffan framför 70-tums-tvn, med ena handen på pistagenötterna, den andra i OLW-påsen. Marabou schweizernöt mellan tänderna. Inte en till match kommer att missas pga att den visas mitt i natten, på en pub som inte finns, på en kanal som inte finns, med ett ljud och en bild som inte finns, med en öl vars pris inte BORDE finnas utanför Skandinavien.

Jag tror han är glad att träffa sin familj och sina vänner igen. Att bli frånåkt i skidspåret av pappa, att äta trerätters med mamma, att spela fifa med Dennis, dricka Cola med Max, att kolla Modo med Andersson.

Jag tror att han är lite bitter. Bitter för att vi får åka vidare och ha kul, inte han.

Det måste vara så att han fruktar den första morgonen innan jobbet. Såhär kommer den se ut tror jag:
Han kommer, i ögonblicket när alarmet går igång, tvångsmässigt ställa sig frågan när han får sova nästa gång igen, och inse att det inte är om tjugo minuter då han dragit klart morgonbajen, inte ens om en timme då frukosten är uppkäkad, utan faktiskt inte förrän till kvällen. Efter en cykeltur i slask på tre km, och efter ett jävla kärnvapenkrig emot de fanatiska boktanterna, som inte kommer mjukna bara för att de hör att det är hans första dag på jobbet på länge, nej nej, de kommer göra allt för att krossa honom, varenda en tills dagen är slut. Då, efter det, får han sätta sig på cykeln och slaska hemåt, till sängen, där han kommer att somna aaalldeles för sent. Hur tror ni min teori om dagen därpå lyder?

Oj, men vad fan vet Kalle om hur Anton känner. Vem är Kalle att komma här och skriva en massa förmodad ångest i pannan på Anton? Kalle kan lika gärna fortsätta skriva platta prettoförsök till blogginlägg om hur man "upplever något nytt varje dag", eller att "man får perspektiv på saker och ting". Det bästa vore ju en sammanfattning av sammanfattningen av Australienresan, varför inte i sju delar?

Men grejen är den att det här i princip hade varit mina känslor om jag åkt hem idag.

Så jag vet rätt bra, för vi har alltid varit lika, och vi är rätt lika. Den där bjässen och jag.