"Were you hung over when you left the bags?"

Jahapp. Då börjar julen i Australien närma sig sitt slut, det är en historia i sig men vi har en del annat att berätta ikapp. Var slutade vi sist? Ja, Airlie Beach.    
  
När vi kom tillbaka från båten hade vi några, som man säger på                 semesterspråk, timmar att döda. Innan nattbussen skulle avgå på kvällen skulle tre saker uträttas: hämta ut väskor och äta två mål mat,
tight schedule.

Innan vi åkte fick vi reda på att våra stora ryggsäckar kunde förvaras på en resebyrå runt hörnet. Vi gick dit och frågade var väskorna skulle lämnas. Hastigt fick vi svaret av en kvinna vid servicedisken att det bara var att lämna väskorna i hallen. Konstigt... Are you sure? frågade vi. Yeah, or if you could find some room behind that computer over there, I'm sorry, sa hon och tittade med trötta ögon på oss. Nåväl, vad kan man göra. De har väl mycket att göra just nu, tänkte vi, de kanske flyttar väskorna senare. Smått oroade lämnade vi för segelturen, passen och säkerhetskopierade bilder fanns ju fortfarande kvar i ryggsäckarna.    

Segelturen har ni ju hört om, den fortlöpte och väl tillbaka på resebyrån hade de flyttat på ryggsäckarna, inget oväntat, men vart? De var inte kvar i hallen. Vi blev nekade att få ut dem, de hade bara uthämtning två gånger dagligen. Kom tillbaka senare.

En timme senare var vi tillbaka. Antagligen hade det inte varit några problem att vänta till och med kvällsuthämtningen, men vi ville ju ändå försäkra oss om att de fanns kvar.
-Wait over by that door and make sure you have your Photo-ID ready, ropade  killen ut till oss och alla andra som väntade. Vi förklarade att det måste ha skett något missförstånd när vi lämnade in väskorna, vi fick varken visa legitimation eller skriva under någonstans. Jag kikade in snabbt in: våra väskor stod uppradade längst in, gud så skönt. Kunde vi hämta de senare ikväll trots fadäsen tidigare? Inga problem, svarade killen, vi löser det då. Kanon! Bra service, sånt värmer en gammal kundtjänsträvs hjärta, tänkte jag och Anton ikapp.

Ett mål mat avklarades: Smaksatta tonfiskkonserver i tortillabröd, favvolunchen. Oron blåstes som bort, väskorna skulle vi få ut och till kvällen: pizzamys.

'All the single ladies, all the single ladies', nynnade Anton samtidigt som han tryckte i sig den sista wrapen. Tonfisk på kinden, pekfingret i luften; 'If you like it then you should put a ring on it'.

När vi kom tillbaka på     uthämtningsstället den kvällen var kanonkillen inte kvar, bara den trötta kvinnan som sa åt oss att lämna väskorna i hallen. Fan.
-You are a bit early, wait over by that couch and bring your Photo-ID, there will be at least another twenty minutes.
Jag kollade på klockan: fem i halv fem, kollade på skylten: uthämtning 04:30 PM. Bara det här inte dröjer för länge nu, tänkte jag. Anton såg redan hungrig ut, och jag är sällan trevligare än Carl Bildt när jag når lägre blodsockernivåer.
                                                
Tjugo minuter gick. Nigel, vår holländske kompis från segelturen hade väntat ännu längre  än oss och såg märkbart irriterad ut. Han gick fram och frågade:
-How long will it be? I need to catch a bus in fourty minutes, and I'm really hungry as well.
-Oh, why didn't you say so?
-You looked kind of busy
-Yeah, in fact I am, replikerade kvinnan, reste sig och drog av det äckligaste, mest hånfulla skratt ni kan tänka er.

Nigel visade sitt ID, signerade och fick ut sin väska. Medan han stormade ut gick vi fram:
-We spoke to a guy earlier about our bags, we were told to leave them in the hallway so we haven't signed anything, he said it was allright. What can we do?
-You understood me wrong, and you said that you would come and pick them up later that day, svarar hon då och skrattar äckligare än möjligt. Vänta nu... Så sa vi absolut inte. Vad fan ville hon? Hon måste ha insett att hon var slarvig sist och körde nu den hårda vägen istället för att erkänna sitt fel och be om ursäkt.
-Were you hung over when you left the bags? fortsatte hon. Vad ville hon ha ut av det här? Jag tänkte efter, hade vi varit bakfulla? Näe, absolut inte. Tänkte svara nej, men hejdade mig innan jag gick i försvar. Den här kvinnan ville bara provocera, det var uppenbart.
Kan vi inte bara få tillbaka väskjävlarna. Normalt sett brukar det vara kunden som tappar kontrollen och börjar provocera, inte den som bedriver kundservicen. Jag blev arg, såg svart. Anton fattade läget:
-Yeah, whatever. We made a mistake, it was a misunderstanding.
-Thats funny. What country are you from?
-Sweden.
-I thought so, but Swedes usually understand English quite good, don't they?
Vad fan var det här för elak människa? Jag mumlade något om att hon inte har rätt att kränka oss bara för att hon varit otydlig, tog min ryggsäck och stormade ut.

På många ställen här har de en annan syn på service än vad vi har i Sverige. De som bedriver servicen verkar se sig som en auktoritet snarare än någon som står till förfogande. Sträng och högljudd snarare än ödmjuk och lyhörd.
           
Ilskan lade sig inte förrän vi träffade på Nigel igen, hans buss var två timmar försenad. Han hejjade och muttrade något om 'silly rules'.
Nattbussen vaggade oss till sömns, så småningom. Morgonen efter ankom vi i Hervey Bay. Fortsättningen tar vi senare, det blir nog bara en kortare sammanfattning. 
                                                       
Kramar

Och God Jul, för guds skull.

Whitsundays

-Is it time, Sammy? skriker kaptenen.  Sammy nickar och tar sats, springer mot oss nästan hotfullt, kommenderar:
-Everybody line up now! MOVE MOVE MOVE! See that boat over there, drag your pants down, moon for them. Be brave sailors!  
Sakta drar vi ner byxorna och visar våra från solen så skonade bakdelar. Det är uppenbarligen en tradition de har här, tänker jag. Så fort man kommer jämsides med en annan båt måste man moona, vi hade ju faktiskt sett bilder på liknande varianter när vi bokade segelturen.

Vad vi inte i våra vildaste fantasier hade kunnat ana är vad som händer härnäst: Sammy har under tiden fått av sig sin kostym, hatt och brillor och hänger nu naken i linorna från den trettio meter höga masten, skriker: GO AVATAAAAAAR!

Det här hände mitt under  säkerhetsgenomgången av båten, bara några hundra meter ut från hamnen i Airlie Beach, bara några minuter in på vår segeltur kring Whitsundays-öarna.

När vi klev upp den morgonen var stämningen tryckt, nästan ödesmättad. Vi hade ju lagt så mycket pengar på den här turen, måtte upplevelsen motsvara vad vi på förhand betalade för den. Varje minut måste tas tillvara på!

Därför var det extra påfrestande när vi fick vänta längre än förväntat på att få komma ombord båten. När vår kapten tillslut dyker upp är vi närmast irriterade.
-My name is Captain Kirk and I've got three questions before we can board the ship: Have you got enough alcohol with you? This is the last chance you have to buy. Have you got enough cigarettes? 'Cause I'm not sharing mine. Does anyone happen to have a banana with you? if you do: eat it or bin it, they're bad luck.
                    
Vår kapten var kort, runt 1, 70, kring 50 år gammal. Den solblekta tröjan smet åt lite lätt kring hans kulmage, hatt på huvudet för att täcka flinten,  blixtsnabba glasögon. Hans kollega Sammy: några år yngre, någon decimeter längre. Klädd i en svart kostym som såg ut att vara gjord utav sammet, en hög trollkarlshatt ovanpå sina axellånga, blonda dreadlocks. Och självklart hade han på sig ett par pilotbrillor.

Vi fattar att det här är två utåtriktade grabbar, inte orädda för att festa eller trampa någon blyg 20-årig tysk på tårna. Det är regel snarare än undantag att skämta om könsroller, och som alltid blir det i högsta grad på kvinnors bekostnad.

Vi var strax över tjugo stycken på båten: elva Svenskar, en handfull Tyskar, tre Holländare, en Brittiska, en Chinesiska och en Fransyska. Alla ungefär lika sugna på att festa som vi. Visst var några glas vin på kvällen på tapeten, men de här två ser ut som att förväntar sig att vi sänkte en sjuttis var första kvällen.

Hur som helst. Besättningen fattade ändå snabbt vilka typer av människor de hade att göra med och vi lyckas relativt smärtfritt dra upp seglet, och komma iväg utan motorns hjälp. Vyerna var fantastiska. Morgonens hällregn hade bytts ut mot strålande solsken, vinden fläktade, vattnet grönblått. Borta vid horisonten kunde man skymta de första öarna.

Vi kastade ankar i en vik som säkert hade ett lika idylliskt namn som den till utseendet var, time for snorkling.

Manetdräkten åkte på, ni förstår så här års är det dödliga blötdjur i vattnet. Säkert hajar också.
-Of cours there's fuckin' sharks, this is Australia! But they wont eat ya right here, svarar Sammy på sin egen,  retoriskt ställda fråga.

Jag var på förhand en aning orolig, mitt favoritelement är INTE vatten hemma i Sverige, än mindre här där man vet att diverse djur dödar dig med både tentakler och sylvassa tänder om de får chansen.

Men så fel en kan ha. Bättre än tio års psykodynamisk terapi. För det var vad det var, avslappnande, helande. Ljudet från dina lungor komponerat av en papegojfisk som knaprar på en korall, alla möjliga färger, på fiskar och på koraller. Havsvatten i munnen? Ja men spotta bara ut det då!

Patrik hade tyvärr inte samma intryck av första snorkelturen som jag och Anton hade. Han fick problem att spänna åt cyklopet och fick därmed in en massa vatten i både ögon och näsa. Han bad om att få bli upphämtad tidigt.
                               
När vi snorklat och torkat klart i eftermiddagssolen var det dags för middag. All mat både lagades och serverades på båten av vår kock Mark. En öl knäpptes här och där, folk spred ut sig på däck. Det var en härlig kväll.

Ett par från Lidingö berättade om deras jobb på en mangofarm. Det var högt tempo, varmt som fan och sketna arbetsvillkor. Raster var det inte tal om, jobbade man för långsamt eller försov sig var det inte tal om en tillsägelse eller varning utan avskedning som gällde.

Vi gick och la oss ganska tidigt. Det var ju en dag imorgon också, tänkte vi. Sammy kröp upp och la sig i seglet, jag med min Holländske kojkompis.

Klockan 06:00 började den nya dagen, och musiken, som förvisso tystnat kring två, började ljuda igen. Don't look back in anger,  Mr Brightside,  Bittersweet symphony, Seven nation army. Sammy's spellista gick runt. Hur gammal var han egentligen? Trettio och fyrtio kändes ungefär lika rimligt. Fårat ansikte, hes röst, lite gubbfet, visst det tydde på att han kanske var betydligt äldre. Men till sättet var det inte en man som hade levt mer än trettio år.

Målet med att kliva upp så pass tidigt var att hinna först till Whitehaven beach, rankad som en av världens finaste stränder av National Geographic. Det gjorde vi tyvärr inte, men visst var det skönt att slippa trängseln som det hade inneburit att komma dit två timmar senare.

Det unika med Whitehaven Beach är att sanden är så oerhört vit. Precis utanför stranden är det oerhört djupt, så djupt att Silica (osäker på vad ämnet heter på svenska) sipprar upp från jordskorpan och lägger sig längs strandkanten. De hävdar att sandkoren är så pass fina att de går att skrubba  skrubba tänderna med.

De timmar vi fick där räckte gott och väl till att fånga stingrockor i en human fishtrap, ta en mängd förnedrande gruppfoton, ta profilbilder till Facebook, bada i det knappt svalkande vattnet och bli biten av de miljontals bromsar som cirkulerade stranden. Det var en fin morgon.       

Tillbaka på båten var det dags för lunch. Inga delikatesser krävdes, man tar vad man får till havs. Medan vi hävde i oss vad det nu var vi fick, färdades vi norrut längs öarna dit de bästa snorkelplatserna finns. Längs vägen kom det stora örnar flygandes, vackra varelser de där.

Den här gången hade Patrik ordning på utrustningen, jag full koll på mina fobier. Vi blev ett med korallrevet. I viken vi kommit till nu återfanns även ett antal riktigt stora fiskar. De största var det obehagligt att komma nära. En jättesköldpadda fick Anton enligt utsago se. Jag och Patrik tror han ljuger, men vem vet.     
                                       
Ett till snorkeldopp hade vi tid med innan vi åter igen hissade segel och åkte tillbaka mot Airlie Beach. Stämningen var lugn. Man såg Sammy fläta dreads på en tyska, tio år dem emellan (eller tjugo?)  Kapten
Kirk som bjuder Kinesiskan på cigg, åldersskillnaden mellan dem vill jag inte ens spekulera i. Två holländska killar knäppte varsin bärs.

Vi har tidigare under resan klagat över hur mycket dötid som uppstår i vardagen som backpacker. När man kommer till ett nytt ställe: vad fyller man luckorna mellan tiden på stranden och tiden i mataffären med? På båten blev det förstås också en del tid utan större åtaganden, dock gjorde det en aldrig något om en bara lät sig gungas in i trans av vågorna och vyerna. Det var bara så vackert.

Kvällen och natten spenderades i en vik i närheten av Airlie Beach. De gör väl antagligen så för att inte riskera en större försening för nästa grupp, om det händelsevis skulle börja storma under natten.

Och visst skulle seglen under småtimmarna få bekänna färg.
Kanske inte på det förväntade sättet, men oj som de smattrade.

Vi kastade ankar för sista gången. Maten severades: marinerat kött och potatismos. Den alkohol folk tagit med sig dracks upp. Små grupper bildades, jag hamnade i ett samtal med min hollänske rumskompis. Han var missnöjd med alla "Silly rules" som Holland hade angående fortkörning.
-If someone drives 180 and is paying attention he wont kill anyone. Not paying attention kills, speeding doesn't. Mja mjo, visst kanske det kan vara så ibland, om man ser det ur det perspektivet, det har jag aldrig tänkt på, du har kanske rätt, ja vad gör man inte för att hinna i tid osv osv, svarade jag.
                                     
Utpumpad av killens monolog sommade jag tidigt, denna gång uppe på däck tillsammans med mina vänner, under stjärnorna.

Följande har Anton återberättat och den här gången ljuger han inte, Patrik har bekräftat. Jag sov alltså så djupt att jag missade upplösningen på kvällen.
                                 
Folk gick och la sig allt eftersom och tillslut var det bara en liten grupp på 4-5 personer som var vakna. Några av de hade då fyllnat till rejält, framför allt Brittiskan.

Sammy och Kirk pratade på om hur de kämpar mot snubbarna nere i hamnen som tycker de är för fula i munnen och klär sig olämpligt. Dessa privatskolesnubbar planerar till och med att införa alkohol- och drogtester på alla medarbetare  i hamnen. Such Bullshit!
                                         
När det bara var tre kvar sa Sammy något till brittiskan, hon nickade tillbaka och följde efter honom mot masten. Han hjälpte henne upp i det hopvikta seglet. Efter en stund börjar det komma läten från det, stötvis. Det smattrades och stönades, ett tag stod han upp medan han gjorde sin grej, grimarserandes med det bara bröstet strax ovanför segelkanten.
   
När Anton nästa morgon berättade för mig vad som hade hänt kunde jag inte tro det. Han har alltså raggat upp en tjej på båten och legat med henne, tio meter upp i luften, i seglet! Helt jävla ofattbart.

Nästa morgon kom vi tillbaka kring lunchtid. Alla tackade för en trevlig tur och gick på varsitt håll. Utanför toaletten träffade vi det svenska paret och jag frågade uppspelt om vad som hade hänt uppe i seglet i natt?
Hade de sex? frågade tjejen, onekligen, svarade jag. De bara skrattade, det kunde ju inte vara sant. Men killen avbröt sitt skratt och tittade på mig.
-Jag såg kaptenen och kinesiskan kliva ut ur en kojplats tillsammans igår också, vet inte om det hände något men de såg ut att skämmas.

Vilka jävla äckel. De har gått och väntat på att antingen någon ska bli för full eller för ensam, då lägger de in stöten. Och de måste ju göra på samma sätt varje gång antagligen, ny båttur - ny tjugoårig överförfriskad tjej. Har säkert en intern tävling, de svinen.

Men just då, när vi gick därifrån tänkte jag inte på vad de egentligen gjort, enbart på hela upplevelsen vi haft. Tjejen uppe i seglet misstänker jag inte mår så bra just nu, om hon ens kommer ihåg vad som hände. 

Just nu sitter vi på ett shoppingcenter i Noosa där vi avklarat en, ur många perspektiv, intressant kanottur.

Vi saknar julen hemma i Sverige och alla ni som varje år gör den fin.

Kramar

En månad

Tiden bara rinner förbi, som vanligt. Idag har det gått en månad sen vi landade i Melbourne, och tänka sig, vi lever fortfarande!

Nu har vi bussat ytteligare fem timmar söderut längs kusten till Airlie Beach, den viktigaste knutpunkten till Whitsundays-öarna, som i sin tur är en av de mest populära resmålen för backpackers i hela Australien. Med sina vackra, kritvita stränder och närheten till korallrevet väljer många att boka en båttur på två dagar där ofta mat och kojplats ingår.

På lördag är det vår tur. Båten vi åker med heter Avatar, bara det liksom. Det är en katamaran som enligt utsago ska gå väldigt stadigt på vattnet. Svindyr var den ju, så det tycker jag en kan kräva. Vi får    återkomma vad vi tyckte om det. Det gänget svenska tjejer vi träffat och umgåtts med här i två dagar tyckte det var kanon, vi håller tummarna.

Innan vi kom hit hann vi med en tur ut på Magnetic Island, utanför Townsville. En populär turistort, mest bland lokalbefolkningen gissar jag på. Det var självklart mycket tyskar, eh jag menar backpackers,  där också. Ön fick sitt namn eftersom Captain Cook fick problem med sin kompass när han seglade förbi i slutet av 1700-talet. Inte kunde det vara hans fina kompass som kunde ha gått sönder,  nej det var ju förstås ön som var magnetisk.
                                                   
Under båda världskrigen hade ön en viktig roll som utsiktspunkt, och vi tog faktiskt oss en promenad upp till 'The Forts' som är kvarlämningar från gamla torn och bunkrar. Så informativt var det tyvärr inte. På liknande ställen brukar det alltid finnas någon informationstavla som man kanske inte läser, men den finns där.

Utsikten var dock mäktig, och när vi ändå är inne på det så skall det nämnas att det ofta är oerhört svårt att lyckas ladda upp de bilder jag tagit med min riktiga kamera på bloggen, det är något med filformat. Hade önskat att vi kunde bjuda på fler. Istället kan vi rekommendera våra  respektive instagramkonton där det kommer upp bilder lite då och då: Antonmodigh, patriklinde och kallesoderberg kan ni söka fram.
                
Magnetic var fint men inget som toppar det vi sett hittills.

När man är ute på en långresa passar det perfekt att läsa mycket. På stranden, i sängen ännu en sovmorgon,  på bussen,  på båten.

Vi har avverkat diverse romaner, deckare och reportage.  Knausgårds fjärde och femte del av Min Kamp har både jag och Anton läst, den sjätte är jag 200 sidor in i för tillfället. Patrik har läst ut Mellan rött och svart av Jan Guillou, tre australiensiska spänningsromaner och håller just nu på med Q and A, romanen bakom filmen Slumdog Millionaire.

Anton är vår ljudboksfantast, Den sanna historien om Pinnochios näsa av Leif GW Persson och Handen av Henning Mankell har han slukat. På rea köpte han igår en tegelsten av Elisabeth  George: With no one as witness.
             
Mellan femman och sexan har jag också läst boken 438 dagar, Martin Schibbye och Johan Perssons reportagebok om deras tid som samvetsfångar i Etiopien. Har du inte läst den än så ska du inte vänta länge innan du gör det. Fyhelvetes jävlar.   Tät, skrämmande, spännande, fascinerande, BRILJANT! Helt såld.
När de 900 sidorna som är kvar av Min kamp är lästa blir det min tur att ge mig på en bok på engelska: Gullivers resor av Jonathan Swift bytte jag till mig på bokhandeln på gatan här nedanför för bara två dollar. Lite 1700-tals-satir har aldrig skadat en ung mans ordförråd, eller det har det säkert när jag tänker efter.
           
Vi har nu några fullspäckade dagar fram till jul framför oss. Efter båtturen runt Whitsundays åker vi nattbuss ner till Hervey bay och tar en heldag på Fraser Island,  typ världens största sandö. Dagen därpå åker vi vidare till Noosa och en 3-dagars kanottur i nationalparken Everglades. Två dagar innan julafton anländer vi i Brisbane, huvudstad i delstaten Queensland, två miljoner invånare. Perfekt för att hinna köpa julmat på Ikea innan vi ska fira Jesu födelse. Åh, pepparkakor, tunnbröd,  skinka, köttbullar, prinskörv, Jansson, allt detta.

Nu säger jag godnatt. Har ni tips på en bra australiensisk författare eller specifika titlar så hojta bara till, vi hugger som de kobror vi är.

Kramar

Mission Beach, Townsville och mycket tid

Jag har precis köpt på mig en, inte påse, utan BURK godis, och en stor sate dessutom. Lyser slutdelen av inlägget magont så vet ni vad det är sprunget ur. Nåväl.

Vi har landat i Townsville, som fortfarande är långt upp på den Queenslänska kusten. Det tog oss fyra-fem timmar med buss från Mission Beach, och är det inte där vi ska börja idag? Jo, banne mig.

Som jag skrev senast var Mission Beach inte den största av världar här i världen. I den delen av Mission som vi bodde i, Wongaling, fanns detta:

-En lång strand (utan möjlighet att bada i pga maneter)
-Ett för orten alldeles för fint hostel
-En drive-in BWS (Beer Wine Spirits)
-En sportbar som inte visar Arsenal, dvs ingen sportbar alls
-En rondell med tre utfarter, två som används för att köra rakt fram genom rondellen, en som gick rakt ut i ett dike vid skogskanten. Samhällsplanering i en turistort på nedgång,  i liberalismens våld, med hopp om att växa till något det aldrig kommer vara nära att bli.       
                                   
-Plus minus två fritidshus.   
                                               
In till "det riktiga" MB var det fem kilometer, och som ni redan har fattat är det inte mycket större. De hade dock ett nät i vattnet som hindrar Maneterna, och vi kunde bada!

Fyra nätter bodde vi där och dagarna blev förstås väldigt lika varandra. Bad, sol, en öl och en korv, bad sol, en pasta och köttfärssås, badsol, ett dopp i poolen, bara sol, och vi lämnar.

Alla som tycker Karl framställer resan fram till och med nu som ett haveri, räck upp en hand. Ni som tycker att Karl framställer resan som en solskenshistoria, väl berättad och stringent skriven, ni får en BURK godis.

Anledningen till att vi hamnat i det här läget har vi valt att skylla på vår finska säljare Julia på Wicked Travel, vår resebyrå vi använt för att boka bl.a vår båttur runt Whitsunday-öarna, och med läget menar jag att vi fram till den 14:e, då denna båttur är bokad, inte har mycket till orter på vägen. Mycket tid spenderas på mindre attraktiva ställen.
   
Det rättvisa är självklart att skylla allt på vår egen lathet, även om Julia kanske hade kunnat hitta en tidigare båt trots att det var mycket fullbokat hade det ju inte skadat om vi hade haft en egen planering, åtminstone i stora drag, att visa upp.

Hamnar ni ändå i Mission Beach så tycker jag att ni ska bo på Absolute Backpackers. Supertrevlig personal, pokerturneringar och annat sköj om kvällarna, pool på gården, kanonstort kök osv. Endast vårt boende gjorde dessa fyra nätter minnesvärda. Vi hade det la gött.          
Nu har jag gett mig på min stora, icke så kylda men ack så billiga Pepsi, så ni vet.

Åter till Townsville och nuet. Det bor ungefär 180 000 personer här, som en svensk precis-under-topp-tre-stad. Jag har inte riktigt fått grepp om vad folk tjänar pengar på här, men anar att hamnen kan vara viktig. De har en flygplats men framför allt har de stora delar av sitt flygvapen här, stora Blackhawks och snabba flygplan (ute på djupt, militärt vatten nu...) syns och hörs i luften.
   
Ett berg, Castle hill, ligger mäktig mitt i staden och det har blivit en tvångstanke att ta sig upp ditt åtminstone en gång om dagen. Otroooligt vacker utsikt men att ta sig till toppen innebär också ett bra träningspass.                  
          
Magnetic Island ligger 20 minuter med båt utanför staden. En paradisö med fina stränder, vandringsleder och vilda djur. Dit ska vi på söndag.

Skev planering var det, ja.. Efter den 14:e är schemat betydligt mer fullspäckat, framför allt fram till julafton. Mer än så får ni inte veta nu. 

Vi njuter. Min mage njöt, nu gör den mest ont.

Ta hand om er.

Kram

Regnskog part II

Nu är det ett tag sedan vi var uppe i Cape Tribulation,  i hjärtat av regnskogen, så därför tänker jag inte mer än nämna några ord om den andra halvan av turen.

Vår avgångstid med bussen från vårt boende var klockan två. Från dess att vi vaknade hade vi då alltså ett hål av tid att fylla med aktiviteter,  på en plats utan aktiviteter, trodde vi...

Lyckligtvis träffade vi, efter en okej natt våra två vänner från Sunne, Adam och August, som vi lärt i Cairns några dagar tidigare. De hade bokat sin regskogstur med ett annat företag, och hade dagen innan blivit visade till ett vattenhål, perfekt att bada i, bara några hundra meter bort. Vi jublade. Jag nämnde Kristoffer Appelqvist, komikern. Är inte han från Sunne? Jo, javisst var han det. Sunnegrabbarna nämnde Selma Lagerlöf, hon är ju också från Sunne! Sunne Sunne Sunne Sunne. Killarna på den där bilden ni vet, den när dom bygger Empire State Building, som är någon slags sinnebild för höjdrädlsa ni vet, hundratals meter upp i luften på en tunn järnbalk ni vet, en av dom är också från Sunne!!!

Och vilken succé hålet blev! Väl kamouflerat, innanför en mur av djungelträd, låg badplatsen. I jämförelse med alla badplatser jag stött på tidigare i mitt liv är det nog den mest otillgängliga. Där och då kändes det som en pool på ens bakgård. Vi jagade fiskar, klättrade i träd, slängde oss i lianer. Patriks onda rygg var som ny, plötsligt var han tolv igen, nu både i kropp och sinne. Bäst dittills på turen.

När vi klev på bussen var det ett trött gäng som varit ute hela dagen vi mötte, en guide som kunde spanska och var bra på namn.

Stoppen på vägen tillbaka var: The Alexandra Lookout samt en båttur på Daintree River. Det förstnämnda var inte mycket att hänga i den Queenslänska julgranen. Även om det var uppehåll när vi klev ur bussen så låg molnen så pass tjocka över utsiksplatsen att det inte var värt ett stopp på mer än fem-sex minuter.
Det sistnämnda däremot, det var ett minne att placera långt upp i den Queenslänska julgranen.

Förutsättningarna var inte de bästa fick vi veta, vattnet är högt och varmt. That's just a logodile-hit, och maybe we could find a small one over here-dit. Men vi fick se åtminstone en riktig krokodil. Anton ville få det till två, bara himlen vet om han ljög.

Det ovan utspelade sig för ett tag sen nu. Just nu befinner vi oss i Mission Beach, en turistort som för några år sedan  träffades av en stor cyklon som förstörde större delen av ortens samt paradisön Dunk Islands bebyggelse. Sedan dess har de inte riktigt hämtat sig här. Stranden är kvar och visst är den vacker, men man känner att det fattas någonting, människor i huvudsak.

Vi hänger inte läpp för det, tvärtom, vi uppskattar det.

Kram

Regnskog part I

Idag har vi varit på australiensisk mark i två veckor och en dag. Två lågintensiva veckor kan en väl slå fast, men inte desto mindre intressanta.

Jag gillar Cairns. Klimatet är häftigt, bara en sån sak som varmt regn. Djurlivet med allt från TuttiFrutti-fåglar till krokodiler är spännande. Svettiga bakfulla ungdomar från norra delen av Europa, också kul att betrakta.

Sidospår: Det befinner sig dryga tre miljoner tyska turister i Australien för tillfället, något vi absolut märkt av. De flesta heter Johannes och bor i samma sovsal som oss, oklart hur många som är konstant bakfulla (alternativt höga på coolare grejer än TuttiFrutti-fåglar och solkräm), antagligen en majoritet. 

Från Cairns är det nära till regnskogen och vi valde att boka en guidead busstur upp till det som kallas for Cape Tribulation, ett stalle manga pratat om sen vi kom hit. Tre olika typer av boenden kunde man att valja pa i omradet, vi valde det billigaste.

Turen började i moll. Trötta tog vi oss upp efter en fin hemmaseger mot Southhampton (Matchstart klockan 01:00 lokal tid, uppstigning 06:15). Vi nojde oss med ett budgetpaket vid bokningstillfallet och direkt vid det forsta stoppet fick vi erfara vad det innebar.

Drygt halften av gruppen fick hoppa av vid ett Zoo, med alla spannande djur ni kan tanka er: Koalor, Kangurur, krokodiler etc. Vi hade framfor oss ett stopp i Port Douglas, en mindre turistort som kanske kunde vara kul att spendera en formiddag i, forhoppningsvis blir det inte langre an fyra-fem timmar, tankte vi. 

Nar vi hoppar av bussen i Port Douglas sager guiden i hogtalarna: "To your left here is a really nice cafe. Otherwise you can just find another one in the surrounding areas. For you who haven't got the Deluxe Package it could be a good idea to buy yourselves some lunch at Coles, just across the street. Oh, and by the way: Please be back in 35 minutes."

Kanske var det var daliga Tour-karma som slog till. Eftersom vi sovit de forsta timmarna av turen var det inte mycket som hangde samman i berattelsen, jag trodde t.ex. pa allvar att HELA Australiens BNP bestod till 70 % av turism och resterande av inkomster fran sockerplantagen. Det sager sig sjalvt att det maste ha varit nagon av de mindre orterna vi passerade som det syftades till. Patrik och Anton kunde dock varken bekrafta eller dementera mitt pastande, utifran vad guiden sa, eftersom de hade sovit. 

Men det visade sig inte bli nagra katastrofala 35 minuter i Port Douglas. Vi insag var skyldighet gentemot guideade-tour-gudarna och drog en hastig kaffe, ett rasande snabbt toabesok utan toalettpapper (detaljer exkluderas) samt en kvick shoppingtur pa en ofattbart stor speceriaffar. Nar vi ater satt i bussen var vi pigga, eller atminstone sa pigga vi kunde vara just da. 

Zoo-folket hamtar vi upp och aker vidare till en tur i Mossman Gorge. Ingenting Over the top, for att gora det uttrycket modernt igen. En tre av fem-upplevelse dar vi fick vandra genom regnskogen langs en ramp, tre-fyra meter upp i luften. Inga djur, nagra grona blad, en flod med kanske krokodiler i. Vi holl oss vakna i alla fall.

Bussturen fortsatter langs med Captain Cook Highway, enligt var guide den nast vackraste vagramsan i Australien (hall till godo for avslojandet av den vackraste), en lang jakla bit korde vi, och pa smala vagar uppat och nerat. Efter en dryg timmes bilkorning har vi kommit till Cape Tribulation. Nar vi bokade turen tror jag inte nagon av oss insag hur litet det har stallet faktiskt skulle vara. De tre boendealternativen jag namnde tidigare, de utgor hela byn.

Och har slapptes vi alltsa av vid vart boende klockan tva pa eftermiddagen, utan en blekaste aning om vad vi hade att vanta oss, eller jo en sak hade var guide namnt: INTERNATIONAL RAINFOREST GATHERING 2013. Ah, coolt tankte vi. Det skadar val inte att det kommer hit fler manniskor an vi, kanske det blir nagon ol eller tva. Myspys!

Nar vi da chekar in, far vi veta att baren och restaurangen ar ockuperad av den har "festivalen" och man behover betala en summa for att komma in. Kan vi fa tanka pa det medan vi lamnar vara tunga ryggsackar pa rummet, fragar jag. Hon tittar fragande pa mig och svarar prompt nej, inget mer. Vi kanner oss tillrattavisade och nergjorda, gar darifran direkt. Och horni! Ingen egen mat eller alkohol far tas med in pa varken rummet eller omkringliggande faciliteter, sager hinner hon flika in nar vi ar pa vag ut. 

Jaha, vad gor vi nu? Vi har ingenstans att ata. Vi far inte ens kopa med nagot att ta med in pa rummet i den lilla shop som faktiskt finns. Det slutar med att vi trotsar forbudet och koper med en limpa vitt brod och skivad salami. "Middagen" "avnjot" vi i var avkladda sovsal medan vara rumskompisar fran Manchester tittade pa oss, uppenbart acklade.

Men den har festivalen da? Hade vi verkligen missat nagot, det sag ju faktiskt inte ut att vara sarskilt manga dar inne i restaurangen. Musiken horde vi redan inne pa rummet, hog bas, samma slinga om och om igen. Och nar vi smog oss narmare far vi syn pa ett knappt tiotal personer som star och dansar. Inte den klassiska fylledansen med navar i luften, glansiga blickar, i klunga. Har star man helt for sig sjalv, liksom leviterandes utan att lyfta fran marken med ogonen slutna. Vi inser: Det ar ju en Hippie-gathering vi har framfor oss! Alla som star och dansar ar skyhoga pa Ecstacy. Fan, vilken tur att vi inte kopte nagot intrade. 

I samband med den insikten faller himlen ner over oss och vi skyndar snabbt in pa vart rum.

Om vara rumskompisar var acklade innan tror jag inte det hjalpte att vi resterande kvallen, som de daliga forlorare vi ar, satt och smutskastade varandras spelsatt i kortspelet Bismarck. 

Jag lamnar dag tva till en annan gang, for nu orkar jag verkligen inte skriva mer, samtidigt som det kanns att ni fortjanar en uppdatering om an bara halva delen (bilder kan komma senare). Och sa intressanta grejer hande det inte pa hemvagen att om jag skulle glomma att skriva en Regnskog part II skulle ni missa nagot. Rapportera garna stavfel, forutom de som har med prickar over a, a och o att gora. 

Kramar

Även/karika-tyr i Cairns

Så var det dags för mig att axla ansvaret det innebär att uppdatera vår väl följda blogg. Det är inget lätt uppdrag att leva upp till den standard som Karl och Anton visat upp hittills. Men jag ska iaf göra mitt bästa.

Vi befinner oss för närvarande i Cairns, längst upp på östkusten, där vi varit i 5 dagar. Hela tiden i Cairns har vi än så länge varit rätt begränsade, då jag har haft mycket ont i ryggen, vilket gjort mig lika mobil som ett kylskåp. Detta har spridit en del orosmoln över resan, men att Cairns bjudit till, har underlättat vår tillvaro.

Vädret här i Cairns har bjudet på mycket sol, vilket gett oss möjligheter att njuta av den konstgjorda lagun som ligger en minut ifrån vårt hostel. Vi har dock även chockerats av en del åska samt kortare regnskurar.

Nomads Esplande, vårt älskade hostel, har också gjort sitt för att hålla uppe våra humör. Med ett lågt pris, fria middagar, trevlig personal samt härliga backpackers är det enkelt att ta Nomads till sitt hjärta (åtminstone om man helt bortser från dess renlighet).

Idag blev första riktiga aktiviteten i Cairns, när Karl och Anton körde "rafting" i Tully River, mer om det kommer senare från pojkarna själva. På söndag blir nästa aktivitet, då vi beger oss på en tur till regnskogen för diverse aktiviteter samt övernattning. Så framtiden ser rätt ljus ut, måste jag ändå säga.

Jag tänkte avsluta med en liten betygsättning av några saker från vår vardag:

Renligheten på Nomads Esplanade: 2/10 ; rummen får vilket tonårsrum som helst att se fläckfria ut. Köket ska inte en nämnas.

Mitt helhetsbetyg av Nomads: 7/10 ; trots en skamlig hygien, så når ändå hostelet upp till en stark sjua.

Spagetti bolognese middag 1 av 7: 4/10 ; man har ännu inte blivit less på den och den är gratis, men i övrigt väldigt platt..

Spagetti bolognese middag 4 av 7: 6/10 ; nu har man nått den perfekta blandning av salt peppar och ketchup, härifrån kan det bara gå utför.

Den "coolhet" vårt gäng utstrålar, inkluderat att gå omkring med en pojke (jag) som ser ur att ha genomfört dubbla höftoperationer: 3/10 ; vi befinner oss just nu nästan på botten av näringskedjan och det enda som räddar vår stolthet är Antons stegrande bränna samt Karls otroliga charm.

En av de som jobbar på hostelet är så lik Dimitar Berbatov (känd fotbollsspelare), att det måste vara en karikatyr,  alternativt en okänd broder. Tänkte bara det var värt att nämnas. Om tillfälle ges återkommer vi med bild på honom senare i bloggen, så fortsätt håll er uppdaterade!

Varma hälsningar, Patrik med vänner

Karl får vila lite

Vår ständiga journalist, fotograf, reseledare och klippa har fått ta en paus från bloggandet inatt, så han får vila. Istället ska jag försöka beskriva vad som hänt med några korta ord.

Vi är på Melbourne flygplats (bara fem timmar innan flyget går) och ska ta oss vidare i vår resa till den nordöstra staden Cairns. Där är målet att köpa en bil för att sakta men säkert köra tillbaka till Melbourne igen.

Den färden serjag verkligen ser framemot då jag inte har körkort och mest kommer njuta av att inte behöva ta något som helst ansvar.
 Har de i framsättet tur kanske jag inte sover hela vägen utan underhåller dem med en del roliga skämt eller liknande så att de inte tappar i arbetsmoral.

Hur som helst. De sista 2 dagarna i Melbourne kan göra en del människor besvikna. Kanske inte våra föräldrar dock.

Vi har:
Bytt boende från hostel till ett lugnt och fridfullt hotel en liten bit utanför centrum
Cyklat längst Yarrah floden (cykelhjälm på förstås)
Åkt turistbussen "visit Melbourne"( medelålder 86).
Gått på marknad och köpt mobiltelefon (för att ringa varandra och hem till mamma och pappa).
Gått långa promenader.
Lagt oss i tid för att bli av med våra små snuvor vi haft.

Med de här två dagarna uppladdning lovar vi att förbättra oss på alla plan.

Slut på blogg.

/Anton M

Våren revisited

Igår natt ankom vi till Melbourne som ligger längst ner på Australiens östkust.

Efter en knapp vecka med hög luftfuktighet och tryckande ekvatorial storstadshetta, innebar det en smärre chock att landa i duggregn och nio-gradiga vårvindar. Tre ytterligare timmars tidskillnad hjälper inte oss i vår förvirring.

Allt är upp och ner, kallt, varmt, kallt, in och ut, hit och dit. Som det ska vara.

Vi bor just nu i en sovsal med 16 bäddar. Lite som på läger, med skillnaden att ingen spelar i samma lag, ingen har samma modersmål, ingen lägerledare som ser till att lampan är släckt kvart i godnatt existerar. Finns det ens en lampknapp? Går ens folk och lägger sig? Det är ett psykologiskt experiment om något.

Jag är försiktigt pessimistisk, som en ska vara.

Staden är stor, 3.7 miljoner invånare enligt vår oortodoxa taxichaufför (no time for Google). I stadsdelen vi bor, Central Business District, går det fyra 7Eleven och tretton Starbucks per person (Källa: magkänslan). Gatorna är av rutnätskaraktär till skillnad från KL:s spindelnätsupplägg, vilket är mycket praktiskt. Spårvagnar istället för tunnelbana.

Slut på spaning.

Imorgon prövar vi nog den ack så billiga turistbussen. Lite vårsol till det vore trevligt. Tack på förhand.

Kram

Shopping i KL

Vi kom hit till KL i onsdags kväll. Sen dess har vi kanske inte hittat på allt för mycket. Strövat runt en hel del och upplevt både de pittoreska, mysiga bakgatorna, och de boulevarder av kommers som kommer i ens väg.

De sistnämda utmärker sig mest. Staden erbjuder fantastisk shopping. Vi gick in i, vad vi trodde var, en gigantisk galleria. Rulltrappa på rulltrappa. Ben Sherman, Paul Smith, Hugo Boss.

Det visar sig vara en medelmåtta vi stött på. För om det inte har en integrerad berg - och dalbana alternativt byggt det 70 våningar högt kan det inte här bli betraktad som en gigant.

Och visst är det fascinerande. Men vår begeistring begränsas i första hand av en långlivad jetlag. I andra hand av att vi vet att vi måste släpa med det som köps under resten av resan.

Blir också oerhört avmätt på mängden alternativ. Sjunde våningen - i rad - med färgglada t - shirts. Då inser en att inte ens den mest kritiska konsumenten i världen kan annat än uppleva uppgiften övermäktig.

Bäst:
Den Samsung - försäljare som faktiskt drog ett skämt, på klanderfri engelska och lät mig köpa mina hörlurar utan att erbjuda diverse mersälj.

Sämst:
Alla andra försäljare som helt avsaknar de tre ovan nämnda egenskaperna.

Störst :
Binjaya Times Square, innehållandes just en berg - och dalbana.

Lyxigast:
Pavilon. I princip lika stor som Times Square. Dock betydligt renare och med enbart exklusiva märken.

Mest förvånande:
Det låga antalet McDonald's - restauranger. Subway har säkert det dubbla i innerstan.

Mest väntat:
Det höga antalet fniss Anton får utstå bakom sin rygg sprunget ur den genomsnittliga längdskillnaden på en halvmeter.

Första stoppet och den hemska vägen dit

Petronas Twin Towers, Kuala Lumpur. När de byggdes 1998 var de tillsammans världens högsta byggnad. Ungefär tre kaknästorn höga ( 452 m ), Ett och ett halvt Eiffeltorn och 228 st Anton Modigh.

Visst drabbar det en grabb vars närmsta association till hög byggnad är termos.

Tydligen är tornen snyggast när det är mörkt. Uppenbarligen var man tvungen att vara där "early seven a.m." för att få biljetter. Men vi hänger inte läpp för det. Det kommer ju en dag imorgon också. Om det är något vi gjort på vägen hit så är det ju att blicka framåt.

Kort sammanfattning av resan hit:

00:35, tisdag (nyss måndag). Vi lyfter från Arlanda.

05:00 tisdag. Vi landar i Istanbul. Obeskrivligt trötta.

05:00 tisdag-00:55 onsdag. Spenderar vi klokt nog på flygplatsen, inte inne i sydöstra Europas överlägset coolaste stad. Tristessen går att tugga på, knaprig.

17:20 onsdag (lokal tid) landar vi i Kuala Lumpur. Beyond dödströtta. Somnar direkt på hotellet efter en biff.

Torsdag (idag (för er)) 13:00 kliver vi upp. Förvirrade. 

Bäst med resan hit: Att vi kom fram.

Sämst med resan hit: Hela Istanbul flygplats.

Lite mer specifikt angående det sämsta: Sbarros italienska restaurang, som tror att 10 års lagring är något som gör en fastfood-måltid lika gott som det gör en whiskey eller en ost.

Kan vi precisera ännu mer: Att de inte har en enda barjävel på hela stället som visar sport. 

Vi ser fram emot KL imorgon, det kommer bli fantastiskt. Godnatt!

Välkommen

Välkommen. Nu har du hamnat helt rätt. Du har hamnat på en blogg tillhörande tre 20-åriga pojkar som, kan du tänka dig, ska ut och resa.

De planerade resmålen hittills är: Malaysia, Australien,  Thailand, Kambodja och Vietnam. Unikt!

Håll till godo för den första riktiga uppdateringen. Vi är redan på väg nämligen.

Karl, Patrik och Anton