Ett nytt kapitel

Det känns förjävligt. Jag är trött trots att klockan är tio i fyra, hungrig även fast jag precis åt middag, svullna fötter som om jag gått ett dygn - har nu suttit still i ett halvt. Jag saknar de vänner jag haft med mig längs vägen, Patrik lämnade jag hastigt i morse klockan sex, mitt i Bangkok. Inte ens KFC hade öppnat.

Emilia, Kristin och Marielle lämnade jag igår efter en fin vecka tillsammans på Koh Phi Phi och i Ao Nang. Saknar er mycket redan.

Nåväl.

Nu är jag alltså själv, snart i Moskva där jag kommer att byta till ett flyg mot Nice. Planen jag har är att jag efter en dryg vecka ska luffa runt i Europa (troligen mest i Frankrike) med ett tiodagars tågluffarkort, och till sist, innan mitt tåg från Köpenhamn avgår hemåt, möter jag upp med min familj i Serre Chevalier för en dryg veckas skidsemester. Första veckan ska jag hälsa på en bekant.

Min bekanta är kanske inte den genomsnittliga backpackerkompisen. Ingen haschrökande, tjugoårig revolutionär som jag träffat längs vägen. Hon heter Raymonde och är 85 år, har opererat höfter och knän fler gånger än vad jag varit på hälsocentralen, benämner sig själv som "i praktiken rörelsehindrad" samtidigt som hon stup i kvartalet korsar landet för att besöka sin syster, som hon dessutom ogillar. Henne ska jag träffa för första gången på fem år, kanske redan imorgon. Men var har jag hittat henne då?

Jo. Mamma och pappa drev ett vandrarhem utanför Kalsborg i Västergötland i slutet av 80-talet. De jobbade dygnets alla vakna timmar, de gick varken plus eller minus. Men de trivdes, det var en skön bubbla att slippa gå eller tänka utanför.

En av deras kunder, en f.d. engelsklärarinna från Frankrike, fick en dag fel på sin bil och blev tvungen att bo kvar under några veckor, eftersom de inte hade något stort antal kunder fick de chansen att lära känna henne. När hennes bil var lagad och de bytt adresser med varandra styrde hon kosan hemåt.

Sedan dess har de brevväxlat och  innan jag föddes var hon upp till Sverige med sin bil igen. Jag har med familjen hälsat på henne två gånger, en 2005 och en 2010. Nu är det tredje gånget gillt.

Det här skrevs igår, nu sitter jag någorlunda utvilad på mitt Hostel och väntar på att spanskt par ska bli klar med sin bokning så att jag kan fråga receptionskillen om det finns någon sportbar i närhet.

Jag mår bättre. Träffat en svensk som tappat sin plånbok (det hjälpte som tröst) och en engelsman som ska jobba på båt.

En låt :
http://open.spotify.com/track/71yCMlsD6qbD7NmNUEoVNR

Forza Gunners!

Kramar