När vi rullade iväg då, försenade av oklar anledning, var vi knappt tio personer som åkte. Man kunde med andra ord välja och vraka bland de säten som fanns.
Nu däremot, ligger vi som packade sillar. Anledningen till förseningen den här gången är inte glasklar, men det verkar ha något att göra med vilken plats som är vems. Chauffören skäller först ut en brittiska på vietnamesiska, som blir helt förstörd. Hon går ut och gråter, nya människor kliver på och nya okvädningsord slängs ut på ett, för alla på bussen, obegripligt språk.
När vi till slut guppar iväg ligger det personer på provisoriska sängar, mitt i gången. Om vår blodsockerfattige chaufför blir tvungen att tvärbromsa flyger de rakt ut genom vindrutan, helt galet.
Förra bussturen började jag skriva för att bli trött i ögonen, att kunna somna. Nu är det för att hålla nerverna i schack genom att fokusera på något annat än hur mycket jag skulle vilja lära herrn vid ratten om riskbedömning, och hur s.k. defensiv körning skulle kunna rendera att vi de facto kommer fram, kommer fram över huvud taget. En kurs i engelska, svenska ordspråk om trafiksäkerhet och kanske en fullkornsmacka vill jag också ge honom just nu. Han valde just att ta en cigg, måtte det hjälpa.
Bussturen från Sydney, mot Canberra, är av en annan värld. En halvtimme innan avgång kom vi till busshållplatsen, jag var sugen på en kaffe. Hinner jag ta en innan? Jodå, jag småsprang in på en 7-Eleven och pyntade, gick snabbt tillbaka, smugglade in muggen på bussen och satte mig, nöjd över att ha hunnit i tid. Tre minuter hinner jag sippa innan chauffören artigt upplyser mig om att jag har seven minutes to finish my coffee. No hot drinks, sorry.
På sekunden lämnade vi Sydney bussterminal, med bränd tunga men i tid.
Vi kom också fram i tid, till ett kokhett Canberra, huvudstaden, lika stor som Göteborg. Tempot från Sydney satt kvar i benen och vi vandrade förvirrat runt i stan och letade efter var alla människor höll hus. Var är gatumusikanterna? tänkte Anton. Var är bajslukten? tänkte Patrik. Var är Starbucks? tänkte jag.
Bäst i Canberra:
-Vår guide på turen runt parlamentshuset, ett geni.
-Barnen på den guidade turen som ställde enbart geniala frågor. Speciellt en unge, hon blir garanterat president, eller nåt ännu bättre.
-Bastu och pool på vårt hostel.
Sämst i Canberra:
-Mest gamla och överbetalda människor, allt var väldigt rent. Vi börjar bli backpackers!
-Utan att bli för grafisk: Jag fick akuta problem med magen när jag och Anton var ute och gick, långt hem till toan, framför allt hem till toapapper. Det fanns inte många torra blad till hands... Aj baj.
Bästa nya bekantskapen:
-Vi kom aldrig riktigt någon nära, men en svensk träffade vi, som under mellandagarna inte varit nykter en sekund. Och han hade tappat bort passet, tvungen att fixa ett nytt på svenska ambassaden. Hög. Hele tia.
-Adhd-mannen deluxe.
Bodde på samma våning som vi. Oerhört energisk, kunde inte gå förbi en fågel utan att skrika Piiiikaaaabooooo och vifta med armarna, inte låta bli att sparka till en enda ölburk i hans väg, inte lägga band på sig själv och ge fullständigt FAN I att dra ett helt obeskrivligt hetsigt skämt varje gång man fick ögonkontakt med honom. Ett unikum, fyller snart 45 skulle jag tro.
Och sen Melbourne då. Där hade vi ju varit innan, då gick det... inte så bra. Klagar ni på mitt då-var-det-dåligt-och-nu-är-det-mycket-bättre-perspektiv blir det inte många Mentos vill jag lova, det är bara att härda ut.
Melbourne #2 var hur jag än vänder och vrider på det, mycket bättre än första gången. Vi kollade tennis en hel vecka, var på husfest ute i St.Kilda och en massa annat.
Bäst i Melbourne #2:
-Andra dagen inne på Australian Open-området var svinkul, festivalstämning.
-Att lära känna en stad mer än vad man gör under ett stopp på bara tre fyra dagar. Här fick vi nästan tre veckor.
Bästa nya bekantskap:
-Alla nya tennisspelare man lärt sig, framför allt på damsidan. Känns väldigt inspirerande. Jag ser fram emot Roland Garros i vår, och nu inte bara från kvartsfinal och framåt, utan hela vägen från de första omgångarna.
Innan vu åkte från Australien hade vi en sak kvar på vår checklista. Great Ocean Road är en spektakulär vägsträcka som går från strax söder om Melbourne, drygt trettio mil längs med Australiens sydkust, till ett ställe med ett namn jag tappat, Woolonggong kanske? Oavsett vad, så är det inte pga slutstationen som folk väljer att åka längs GOR. Här är det verkligen resan som är målet.
Många väljer att ta en guidead tur på en eller två dagar, och de är förstås smidiga om man tycker det kan vara jobbigt att köra själv, men när vi tittade på prislappen för en sån tur kunde vi inte annat än leta efter andra alternativ. Valet föll åter igen på hyrbil, den här gången en större s.k. Campervan.
Så under tre dagar åkte vi runt i vår van och myste på, kollade in den vackra, omväxlande naturen.
Och jag är beredd att säga att våra sista få dagar i Australien också blev de bästa, helt makalösa faktiskt.
Bäst med Great Ocean Road:
-Alla dessa vackra utsiktsplatser längs med.
-Patrik som chaufför. Vill rikta ett stort tack till Herr Lindé som körde de många, kurviga milen längs havet.
-Bäst av stoppen, om ni vill ha ett tips, är Gibson steps, vägen ner till stranden vid Twelve Apostles. Kolla bilderna, lättare att fatta då. Superhäftigt!
Sämst:
-Vår graffitimålning på bilen fick vi skämmas för hela vägen. Fruktansvärt kvinnoförnedrande.
När detta kommer upp, är vi antingen på väg, eller till och med i Hanoi. Ser fram emot det, främst emot ett kärt återseende av en fin vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar