Whitsundays

-Is it time, Sammy? skriker kaptenen.  Sammy nickar och tar sats, springer mot oss nästan hotfullt, kommenderar:
-Everybody line up now! MOVE MOVE MOVE! See that boat over there, drag your pants down, moon for them. Be brave sailors!  
Sakta drar vi ner byxorna och visar våra från solen så skonade bakdelar. Det är uppenbarligen en tradition de har här, tänker jag. Så fort man kommer jämsides med en annan båt måste man moona, vi hade ju faktiskt sett bilder på liknande varianter när vi bokade segelturen.

Vad vi inte i våra vildaste fantasier hade kunnat ana är vad som händer härnäst: Sammy har under tiden fått av sig sin kostym, hatt och brillor och hänger nu naken i linorna från den trettio meter höga masten, skriker: GO AVATAAAAAAR!

Det här hände mitt under  säkerhetsgenomgången av båten, bara några hundra meter ut från hamnen i Airlie Beach, bara några minuter in på vår segeltur kring Whitsundays-öarna.

När vi klev upp den morgonen var stämningen tryckt, nästan ödesmättad. Vi hade ju lagt så mycket pengar på den här turen, måtte upplevelsen motsvara vad vi på förhand betalade för den. Varje minut måste tas tillvara på!

Därför var det extra påfrestande när vi fick vänta längre än förväntat på att få komma ombord båten. När vår kapten tillslut dyker upp är vi närmast irriterade.
-My name is Captain Kirk and I've got three questions before we can board the ship: Have you got enough alcohol with you? This is the last chance you have to buy. Have you got enough cigarettes? 'Cause I'm not sharing mine. Does anyone happen to have a banana with you? if you do: eat it or bin it, they're bad luck.
                    
Vår kapten var kort, runt 1, 70, kring 50 år gammal. Den solblekta tröjan smet åt lite lätt kring hans kulmage, hatt på huvudet för att täcka flinten,  blixtsnabba glasögon. Hans kollega Sammy: några år yngre, någon decimeter längre. Klädd i en svart kostym som såg ut att vara gjord utav sammet, en hög trollkarlshatt ovanpå sina axellånga, blonda dreadlocks. Och självklart hade han på sig ett par pilotbrillor.

Vi fattar att det här är två utåtriktade grabbar, inte orädda för att festa eller trampa någon blyg 20-årig tysk på tårna. Det är regel snarare än undantag att skämta om könsroller, och som alltid blir det i högsta grad på kvinnors bekostnad.

Vi var strax över tjugo stycken på båten: elva Svenskar, en handfull Tyskar, tre Holländare, en Brittiska, en Chinesiska och en Fransyska. Alla ungefär lika sugna på att festa som vi. Visst var några glas vin på kvällen på tapeten, men de här två ser ut som att förväntar sig att vi sänkte en sjuttis var första kvällen.

Hur som helst. Besättningen fattade ändå snabbt vilka typer av människor de hade att göra med och vi lyckas relativt smärtfritt dra upp seglet, och komma iväg utan motorns hjälp. Vyerna var fantastiska. Morgonens hällregn hade bytts ut mot strålande solsken, vinden fläktade, vattnet grönblått. Borta vid horisonten kunde man skymta de första öarna.

Vi kastade ankar i en vik som säkert hade ett lika idylliskt namn som den till utseendet var, time for snorkling.

Manetdräkten åkte på, ni förstår så här års är det dödliga blötdjur i vattnet. Säkert hajar också.
-Of cours there's fuckin' sharks, this is Australia! But they wont eat ya right here, svarar Sammy på sin egen,  retoriskt ställda fråga.

Jag var på förhand en aning orolig, mitt favoritelement är INTE vatten hemma i Sverige, än mindre här där man vet att diverse djur dödar dig med både tentakler och sylvassa tänder om de får chansen.

Men så fel en kan ha. Bättre än tio års psykodynamisk terapi. För det var vad det var, avslappnande, helande. Ljudet från dina lungor komponerat av en papegojfisk som knaprar på en korall, alla möjliga färger, på fiskar och på koraller. Havsvatten i munnen? Ja men spotta bara ut det då!

Patrik hade tyvärr inte samma intryck av första snorkelturen som jag och Anton hade. Han fick problem att spänna åt cyklopet och fick därmed in en massa vatten i både ögon och näsa. Han bad om att få bli upphämtad tidigt.
                               
När vi snorklat och torkat klart i eftermiddagssolen var det dags för middag. All mat både lagades och serverades på båten av vår kock Mark. En öl knäpptes här och där, folk spred ut sig på däck. Det var en härlig kväll.

Ett par från Lidingö berättade om deras jobb på en mangofarm. Det var högt tempo, varmt som fan och sketna arbetsvillkor. Raster var det inte tal om, jobbade man för långsamt eller försov sig var det inte tal om en tillsägelse eller varning utan avskedning som gällde.

Vi gick och la oss ganska tidigt. Det var ju en dag imorgon också, tänkte vi. Sammy kröp upp och la sig i seglet, jag med min Holländske kojkompis.

Klockan 06:00 började den nya dagen, och musiken, som förvisso tystnat kring två, började ljuda igen. Don't look back in anger,  Mr Brightside,  Bittersweet symphony, Seven nation army. Sammy's spellista gick runt. Hur gammal var han egentligen? Trettio och fyrtio kändes ungefär lika rimligt. Fårat ansikte, hes röst, lite gubbfet, visst det tydde på att han kanske var betydligt äldre. Men till sättet var det inte en man som hade levt mer än trettio år.

Målet med att kliva upp så pass tidigt var att hinna först till Whitehaven beach, rankad som en av världens finaste stränder av National Geographic. Det gjorde vi tyvärr inte, men visst var det skönt att slippa trängseln som det hade inneburit att komma dit två timmar senare.

Det unika med Whitehaven Beach är att sanden är så oerhört vit. Precis utanför stranden är det oerhört djupt, så djupt att Silica (osäker på vad ämnet heter på svenska) sipprar upp från jordskorpan och lägger sig längs strandkanten. De hävdar att sandkoren är så pass fina att de går att skrubba  skrubba tänderna med.

De timmar vi fick där räckte gott och väl till att fånga stingrockor i en human fishtrap, ta en mängd förnedrande gruppfoton, ta profilbilder till Facebook, bada i det knappt svalkande vattnet och bli biten av de miljontals bromsar som cirkulerade stranden. Det var en fin morgon.       

Tillbaka på båten var det dags för lunch. Inga delikatesser krävdes, man tar vad man får till havs. Medan vi hävde i oss vad det nu var vi fick, färdades vi norrut längs öarna dit de bästa snorkelplatserna finns. Längs vägen kom det stora örnar flygandes, vackra varelser de där.

Den här gången hade Patrik ordning på utrustningen, jag full koll på mina fobier. Vi blev ett med korallrevet. I viken vi kommit till nu återfanns även ett antal riktigt stora fiskar. De största var det obehagligt att komma nära. En jättesköldpadda fick Anton enligt utsago se. Jag och Patrik tror han ljuger, men vem vet.     
                                       
Ett till snorkeldopp hade vi tid med innan vi åter igen hissade segel och åkte tillbaka mot Airlie Beach. Stämningen var lugn. Man såg Sammy fläta dreads på en tyska, tio år dem emellan (eller tjugo?)  Kapten
Kirk som bjuder Kinesiskan på cigg, åldersskillnaden mellan dem vill jag inte ens spekulera i. Två holländska killar knäppte varsin bärs.

Vi har tidigare under resan klagat över hur mycket dötid som uppstår i vardagen som backpacker. När man kommer till ett nytt ställe: vad fyller man luckorna mellan tiden på stranden och tiden i mataffären med? På båten blev det förstås också en del tid utan större åtaganden, dock gjorde det en aldrig något om en bara lät sig gungas in i trans av vågorna och vyerna. Det var bara så vackert.

Kvällen och natten spenderades i en vik i närheten av Airlie Beach. De gör väl antagligen så för att inte riskera en större försening för nästa grupp, om det händelsevis skulle börja storma under natten.

Och visst skulle seglen under småtimmarna få bekänna färg.
Kanske inte på det förväntade sättet, men oj som de smattrade.

Vi kastade ankar för sista gången. Maten severades: marinerat kött och potatismos. Den alkohol folk tagit med sig dracks upp. Små grupper bildades, jag hamnade i ett samtal med min hollänske rumskompis. Han var missnöjd med alla "Silly rules" som Holland hade angående fortkörning.
-If someone drives 180 and is paying attention he wont kill anyone. Not paying attention kills, speeding doesn't. Mja mjo, visst kanske det kan vara så ibland, om man ser det ur det perspektivet, det har jag aldrig tänkt på, du har kanske rätt, ja vad gör man inte för att hinna i tid osv osv, svarade jag.
                                     
Utpumpad av killens monolog sommade jag tidigt, denna gång uppe på däck tillsammans med mina vänner, under stjärnorna.

Följande har Anton återberättat och den här gången ljuger han inte, Patrik har bekräftat. Jag sov alltså så djupt att jag missade upplösningen på kvällen.
                                 
Folk gick och la sig allt eftersom och tillslut var det bara en liten grupp på 4-5 personer som var vakna. Några av de hade då fyllnat till rejält, framför allt Brittiskan.

Sammy och Kirk pratade på om hur de kämpar mot snubbarna nere i hamnen som tycker de är för fula i munnen och klär sig olämpligt. Dessa privatskolesnubbar planerar till och med att införa alkohol- och drogtester på alla medarbetare  i hamnen. Such Bullshit!
                                         
När det bara var tre kvar sa Sammy något till brittiskan, hon nickade tillbaka och följde efter honom mot masten. Han hjälpte henne upp i det hopvikta seglet. Efter en stund börjar det komma läten från det, stötvis. Det smattrades och stönades, ett tag stod han upp medan han gjorde sin grej, grimarserandes med det bara bröstet strax ovanför segelkanten.
   
När Anton nästa morgon berättade för mig vad som hade hänt kunde jag inte tro det. Han har alltså raggat upp en tjej på båten och legat med henne, tio meter upp i luften, i seglet! Helt jävla ofattbart.

Nästa morgon kom vi tillbaka kring lunchtid. Alla tackade för en trevlig tur och gick på varsitt håll. Utanför toaletten träffade vi det svenska paret och jag frågade uppspelt om vad som hade hänt uppe i seglet i natt?
Hade de sex? frågade tjejen, onekligen, svarade jag. De bara skrattade, det kunde ju inte vara sant. Men killen avbröt sitt skratt och tittade på mig.
-Jag såg kaptenen och kinesiskan kliva ut ur en kojplats tillsammans igår också, vet inte om det hände något men de såg ut att skämmas.

Vilka jävla äckel. De har gått och väntat på att antingen någon ska bli för full eller för ensam, då lägger de in stöten. Och de måste ju göra på samma sätt varje gång antagligen, ny båttur - ny tjugoårig överförfriskad tjej. Har säkert en intern tävling, de svinen.

Men just då, när vi gick därifrån tänkte jag inte på vad de egentligen gjort, enbart på hela upplevelsen vi haft. Tjejen uppe i seglet misstänker jag inte mår så bra just nu, om hon ens kommer ihåg vad som hände. 

Just nu sitter vi på ett shoppingcenter i Noosa där vi avklarat en, ur många perspektiv, intressant kanottur.

Vi saknar julen hemma i Sverige och alla ni som varje år gör den fin.

Kramar